Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Ge oss lantisar ett bilbidrag

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Plötsligt går bakluckan på bilen inte att stänga; en högts trivial åkomma kan man tycka, men den växer genast till ett trauma.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

För det är ju inte bara luckan: alla lampor som tänds när bakluckan – eller någon annan dörr – öppnas, vägrar förstås att slockna. Det är sex lampor och jag inser snabbt att batteriet kommer att vara stendött om några timmar, och då blir det en omständlig procedur att få i gång bilen.

Med visst besvär och en smula våld lyckas jag ändå släcka lamporna. En modern bil är som ett elektroniskt tivoli, det blinkar och lyser så fort man närmar sig och mycket är bra, men mycket annat är bara pynt och onödigheter, elektroingenjörernas julafton.

Och märkesverkstädernas kassako. Jag ringer Opelverkstaden och de frågar genast om jag kan tänka mig att låta reparatören felsöka i två timmar; det kan nämligen ta så lång tid om det är nåt elektriskt.


Det skulle kosta två och ett halvt tusen att bara lokalisera en eventuell elektrisk skada, eller att utesluta den. Men lyckligtvis har jag en lokal verkstad där man strax och utan felsökningsavgift konstaterar att det har kärvat sig i låskistan och att det bara behövs lite smörja och gymnastik för att få den funktionell igen.

Jag kom undan med tusen kronor, men hela händelsen påminde mig brutalt om mitt totala beroende av bilen; jag skulle inte klara mig många dagar här i skogen utan den. Jag kan varken gå, cykla eller åka kommunalt till affären, posten, bankomaten eller någon annan vital service.

Det enda vi begåvats med är just en bilverkstad: den har i många år varit bygdens nav och ryggrad och sparat mig mycket tid och pengar. Det är faktiskt lättare att undvara lanthandeln eller skolan – som lades ner för snart ett halvsekel sedan – än att klara sig utan en närbelägen verkstad.


Därför borde landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, när han nu funderar över driftsstöd till lanthandeln, också tänka på att stötta de små, lokala reparationsverkstäderna. De pressas hårt av den moderna bilelektroniken: bara att skaffa instrument för att lokalisera elektroniska åkommor och digitala störningar kostar så pass mycket att en liten verkstad sällan har omsättning till detta.

Kanske skulle man införa något slags rotavdrag också för bilreparationer? Bilen är ofta det kostsammaste vi äger och som sagt helt oundgänglig. Men ett avdrag skulle framförallt liva upp de små verkstäderna – de är vanligtvis enmansföretag – och ge dem en chans att matcha den elektroniska utmaningen.

Rotavdraget har överhuvudtaget blivit ett viktigt stöd just för landsbygden, eftersom det ger arbete åt hantverkare av alla slag, och kraft att hålla emot det farliga storstadssuget.


Regeringens förslag att minska rotavdraget drabbar faktiskt landsbygden hårdast. Finansminister Magdalena Andersson försvarade minskningen med att de hantverkare som blev utan jobb i stället skulle få arbeta med att bygga hyresrätter och att restaurera miljonprogrammets bostäder. Alltså: bort från landet in mot staden.

När bönderna gjorde landsbygdsuppror i påskas vände de sig framförallt mot den vettlösa urbaniseringen. Sverige är det mest urbaniserade landet i världen och minskat rotavdrag, liksom höjd bensinskatt, kommer bara att förstärka storstadstrenden.

Snart finns ingen landsbygd kvar att tömma på folk och resurser. Och då är det skit samma om bakluckan på bilen inte går att stänga.


Läs också:

För en ställd bil är bensinpriset noll

Billös och hjälplös


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.