Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Gå i mål med stôlleprovet

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Nu äntligen vet jag vad den mjuka, gröna mossan i min gräsmatta heter: Gräshakmossa, Rhytidiadelphus squarrosus.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Man känner lätt igen den på de hakformigt nedböjda bladspetsarna.

Det är vår vanligaste gräsmattemossa och den trivs särskilt bra i hårt kultiverade marker. Mossan, som sällan har några sporkapslar, sprids nämligen när man klipper den - små avklippta rester rotar sig och bildar nya plantor.

Det hela är mycket fiffigt ordnat; man klipper och så får man denna mjuka, tilltalande och städsegröna grund i gräsmattan - mosshatet har jag aldrig förstått mig på.

Jag läser om gräshakmossan i senaste upplagan av "Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna" med titeln: "Bladmossor. Skirmossor - baronmossor".

Det är den sjuttonde upplagan av Nationalnyckeln - dessvärre också den sista.

Så bidde det visserligen något mer än en tumme, men långt ifrån en färdig rock, av denna oerhörda satsning: att i ett enda gigantiskt verk beskriva och avbilda varje flercellig varelse i Norden.


Det var, för att säga det värmländskt, ett riktigt stôlleprov, och en sådan idé som bara kan uppstå i ett land som fostrats i den linneanska artsamlartraditionen. Tanken var helt enkelt att fullborda Linnés livsverk och skapa ett Systema Naturae, fast i populär och praktfull form - en Nationalnyckel till allt levande i vårt land.

Verket beräknades omfatta omkring hundra volymer och ta ungefär femtio år att ge ut. För snart tio år sedan kom den första utgåvan som beskrev dagfjärilarna, en uppseendeväckande vacker bok. Men nu, efter sjutton volymer, är utgivningen plötsligt slut.

Och detta är förre landsbygdsministern Eskil Erlandssons skuld. På hösten 2011 tillsatte han en utredning om det Svenska artprojektet där Nationalnyckeln ingår och gav klara direktiv om att "utredaren ska lämna förslag på möjliga kostnadsbesparingar och på hur projektet ska slutföras eller avslutas på ett kostnadseffektivt sätt ..."

Och den kallade utredaren, Rolf Annerberg, tidigare generaldirektör på Naturvårdsverket, gjorde en hafsig och devot undersökning, beskrev Nationalnyckeln som ett misslyckande och föreslog att hela verket skulle ersättas av en app.

Kritiken mot Annerberg blev inte nådig: Torleif Ingelög, en av Svenska artprojektets initiativtagare och länge i ledningen för Artdatabanken skrev att han aldrig läst en så dålig utredning, ofullständig, oklar, felaktig och undermålig.

Men Eskil Erlandsson tog det undermåliga för det prima och valde att slutföra eller avsluta - vad nu skillnaden kunde vara - på ett kostnadseffektivt sätt, och strypa anslagen till bokutgivningen och förpassa hela projektet till den digitala sfären.

Den storslagna linneanska drömmen hamnade i det imaginära Molnet, åtkomlig endast för uppkopplade specialister.

Nu har vi en ny landsbygdsminister, Sven-Erik Bucht från Haparanda, än så länge mest känd för att ha lockat Ikea till hemorten och därmed lyckats vända befolkningstrenden och göra Haparanda till en inflyttningsort.

En kraftfull politiker uppenbarligen och det kan inte vara någon stor sak för honom att vända anslagstrenden och få fart på Nationalnyckeln igen. Det kostar fem-sex miljoner om året att ta upp den brutalt avklippta tråden och sy färdigt den magnifika rocken.

Gör det!