Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Fatal inkompetens på Skogsstyrelsen

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Timmervältorna växer vid vägarna, men årets skörd verkar ändå mindre än vanligt.

Kanske har de ofrusna, tjällösa skogsmarkerna haft en dämpande effekt.

Skogsmaskinerna har inte tagit sig ut i skogen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Fast det betyder nog bara att avverkningarna skjuts upp tills jorden har rett sig och orkar bära maskinerna - och så har vi strax hela skördarmaskineriet i aktion, mitt i barnkammaren.

Det hör till kalhuggarnas mest brutala privilegier, att de kan verka utan inskränkningar också under den känsliga yngeltiden.

Måhända kan det bli en ändring på det nu: regeringen har nyligen lagt fram en proposition om "en svensk strategi för biologisk mångfald och ekosystemtjänster" - och bland de miljökvalitetsmål som apostroferas är förstås levande skogar.

Ingen strategi har så stark inverkan på den biologiska mångfalden som en kalhuggning, och ingenstans kan vi finna en sådan rikedom på ekosystemtjänster som i skogen.


I en skrivelse från regeringskansliet läser jag att "intakta skogsekosystem och ekosystemtjänster är av stor betydelse för att bevara skogens biologiska mångfald."

En åtgärd att vidta är således att snarast skydda vad som ännu finns kvar av någorlunda orörda skogar. Vi är mycket dåliga på den saken i Sverige.

Knappt två procent av den produktiva skogsmarken utanför fjällområdet är skyddad i nationalparker, naturreservat, biotopskyddsområde eller som naturvårdsavtal. Det djärva ambitionen för "miljökvalitetsmålet levande skogar" är nu att höja siffran till 2,6 procent. Dessutom ska 3,3 procent av skogsmarken bevaras från skogsbruk genom "markägarnas frivilliga avsättningar".

Men hur mycket denna frivillighet kan vara värd upptäckte Sebastian Kirppu när han sent i höstas körde på en skogsbilväg i Västra Näsberg i norra Värmland, nära gränsen till Dalarna i en skog som kallas Tiomilaskogen och som brukar nämnas som Sveriges sydligaste vildmark.

- Jag upptäckte då en relativt nybruten väg och åkte in där och såg att det hängde snitslar kring den fina gamla granskogen. Den var markerad för avverkning.


Sebastian Kirppu, som är naturvårdare vid länsstyrelsen i Dalarna, inventerade området och fann flera signalarter: ovanliga lavar och svampar som berättar att skogen är skyddsvärd.

Bland annat norsk näverlav, ullticka och gränsticka, rödlistade arter som växer just i mycket gammal granskog.

Han skrev till Moelven skog AB och påpekade att bolaget har "avverkningsplanerat en granskog med exceptionellt hög ålder och mycket höga biologiska värden".

Och Moelven, som antagit en miljöcertifiering och lovat att inte hugga ner värdefulla skogar, drog sig faktiskt tillbaka och sa upp kontraktet med markägaren.

Men för en månad sedan var skogen likafullt kalhuggen och travad i höga vältor invid den nybrutna skogsbilvägen.

Markägaren hade sålt avverkningen till ett annat bolag, Sveden Trä AB, som tydligen inte var lika angelägen om biologiska värden utan raskt högg ner alltsammans.


Men markägaren ska inte dömas för hårt, han har tydligen visat skogen för Skogsstyrelsens representant och fått klartecken.

Det är problemet, säger Sebastian Kirppu.

Skogsstyrelsen skickar ut folk som har dålig eller ingen kunskap om biologisk mångfald för att granska avverkningsanmälningar.

Och kan inte ens den övervakande myndigheten känna igen en levande skog är det nog små utsikter att den räddas.