Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Fågelmatning är ett hot mot domherren

Nu har jag rapporterat om Fåglar inpå knuten till ornitologiska föreningen. Vinterns resultat blev 18 talgoxar, 14 blåmesar, två talltitor, en nötvecka, en större hackspett och två skator.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Men inte en enda domherre i sikte. Inte så mycket som en vissling från trädtopparna.

Det är snopet och oroväckande.

Jag har matat fåglar i den här trakten i över trettio år och alltid haft domherrar vid bordet: förra året räknade jag fjorton individer vid ett enda tillfälle och för tio år sedan skrev jag en krönika och klagade över domherrarnas dominans: ”jag börjar bli lite less på domherrar. Det är för mycket pynt, som att stirra på ett julkort i månader.”

Men i år är det tomt, inte ett cinnoberrött smycke i trädgården.

Det kan vara tillfälligheter, men det kan varsla om något annat. Förra året upptäckte vi några domherrar, ett par hannar, som var alldeles klotrunda, tjocka som det verkade. De orkade knappt flyga och blev lätta byten för katterna.


Först tänkte jag att de hade förätit sig, de satt liksom nedborrade i högen av utspilld fågelmat och tuggade långsamt i sig solrosfrön. Men sedan har jag förstått att de var sjuka på något sätt, och av symptomen att döma – uppburrad fjäderdräkt, håglöshet, oräddhet – hade de förmodligen drabbats av gulknopp.

Det är en parasit, en encellig flagellat som på latin heter Trichomonas gallinae och som orsakar inflammation i strupen och krävan och gör det svårt för fåglarna att äta och dricka.

Sjukdomen är känd sedan 1500-talet och har tidigare drabbat tamduvor, men för tio år sedan hittade man parasiten hos grönfinkar och bofinkar i England, och några år senare hade vi den här, i västra Sverige, överförd av flyttande finkar.

I England minskade antalet grönfinkar och bofinkar drastiskt och även hos oss märktes en tydlig nedgång, särskilt av grönfinkar. Våren 2008 när jag klagade över mängden domherrar gav jag dem också, i min okunnighet, skulden för att ha trängt undan grönfinkarna.


För det fanns plötsligt, helt oförklarligt, knappast en grönfink vid fågelbordet. Då visste jag ännu ingenting om flagellaten: först ett par år senare läste jag om parasitsjukdomen i Fauna och Flora och fick veta att de första fallen av gulknopp i Sverige konstaterades just år 2008. Och sedan dess har jag faktiskt inte observerat några grönfinkar alls i den här trakten.

Och nu verkar det vara domherrarnas tur.

Det ska dock genast sägas att detta är en lokal observation. På nationell nivå märks ingen särskild minskning av antalet domherrarna. I fågelbordsräkningen ligger fågeln på femte plats, samma som förra året. Grönfinken däremot halkar ner i tabellen, från en andraplats 2008 till en åttondeplats i år, strax efter skatan.


Gulknopp är ingen förödande farsot, men ett växande hot. För två år sedan kom rapporter om ett nytt utbrott av sjukdomen bland grönfinkar men även grönsiskor och domherrar. Och förra årets mycket milda vinter har antagligen förvärrat läget.

Parasiten sprids nämligen vid fågelborden: i kökkenmöddingen under fröautomaten frodas Trichomonas, särskilt i milt väder, och det är just där grönfinkar och domherrar helst sitter.

Det bästa sättet att minska smittan är att tillfälligt sluta utfodra fåglarna, råder Statens veterinärmedicinska anstalt.

Fast kanske inte just nu, denna hårda vinter med alla köldchocker och allt snökaos.


Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.