Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Tommy Hammarström

EU rår inte på kemikalieträsket

Gifttillverkarna är alltid sjumilasteget före.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När väl ett gift är introducerat och förtärt tar det åratal, decennier, innan de förgiftade kan få sin sak prövad och eventuellt få giftet stoppat.

 

Och då finns det redan tiotusen nya gifter på marknaden att pröva och eventuellt stoppa. Kemiindustrin har ett ointagligt försprång framför de drabbade, de giftskadade, alla dem som försöker hissa varningsflaggor och demonstrera gifternas giftighet.

Jag minns hur jag som barn gick med DDT-sprutan och rensade lagårdstaket från flugor. Det var roligt, flugorna dog knall och fall och föll i drivor över bås och foderbord; och ändå var det ingen som trodde att detta var farligt för några andra än flugorna.

 

Det var i mitten av femtiotalet och det skulle dröja ännu femton år innan DDT förbjöds i Sverige – efter den kraftfullaste varningsflagga som någonsin hissats mot giftspridningen, Rachel Carsons ”Tyst vår”.

Den publicerades 1962 och då hade våren redan märkbart tystnat; min biologilärare Viking Olsson, en välkänd ornitolog, berättade för mig en vårdag att jag nog aldrig skulle få höra gulsparven sjunga. Denna lilla fågel hade ätit av kvicksilverbetat utsäde och på kort tid praktiskt taget utrotats.

 

Metoden att beta utsädet hade tillämpats sedan slutet av 1800-talet, men efter kriget introducerades ett nytt och särdeles effektivt betmedel, metylkvicksilver. Det tog död på nästan en hel population gulsparvar, tusentals fasaner, sparvhökar, duvhökar, kärrhökar, men också hästar och kor strök med om de råkat sätta i sig av utsädet.

Ändå tog det tjugo år innan giftet äntligen förbjöds 1966.

Samma visa med Hormoslyret, det spreds i decennier i skogarna för att ta död på de förhatliga lövträden; och först efter ett långvarigt och ihärdigt arbete med att visa Hormoslyrets skadlighet för andra organismer än björkar och aspar – i giftspåren fann man cancer, missfall och missbildningar – och efter en intensiv motståndskamp förbjöds äntligen denna idiotiska hantering i slutet av sjuttiotalet.

 

Sedan dess har det blivit bättre, och sämre. Vi har fått en kemikaliemyndighet på EU-nivå samt ett kemikaliedirektiv, Reach, som ska registrera, utvärdera, godkänna och begränsa kemikaliespridningen.

Direktivet har ännu bara verkat i sju år och knappast ens hunnit bli känt. Det tillkom efter tio års hårda och komplicerade förhandlingar. Kemibranschen gjorde kompakt motstånd och har fått ett oroväckande starkt inflytande över Reach.

Direktivets mål ska vara att skydda människors hälsa och miljö från skadliga kemikalier, men också att främja kemikalieindustrins konkurrenskraft. Det går naturligtvis inte ihop och den som hoppas att Reach på allvar ska kunna rensa kemikalieträsket kommer att bli besviken.

 

Registreringen är dock ett framsteg: alla kemikalier som produceras eller importeras ska förtecknas och detta har åtminstone gett oss en uppfattning om problemets svåröverskådlighet. Den europeiska kemikaliemyndigheten har nu 140 000 ämnen registrerade och nya tillkommer hela tiden.

Kemiindustrin behåller sitt försprång, och om vi ska få stopp på Bisfenol A, högfluorerade kemikalier i brandskum eller bromerade flamskyddsmedel – för att ta några akuta exempel – måste vi nog, nu som då, förlita oss på utomparlamentariska krafter: miljörörelsen, konsumentopinionen, bekymrade forskare.