Tommy Hammarström

EU borde såga
våra kalhyggen

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Stora mörkblå containrar står plötsligt uppställda i vägkanten, och när jag försiktigt far förbi hinner jag se flistuggen hastigt kila in bland träden.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Nu ska skogen hackas upp och förvandlas till biobränsle – det är kalhuggningens grand final numera: allt som blir kvar när sågtimret, kubben och massaveden forslats ut, alla grenar och toppar, groten, räfsas ihop till väldiga drivor som sedan tuggas till flis och lastas i containrarna för vidare befordran till värmeverket i Karlstad.

Och fort går det, de sex stora behållarna är borta redan nästa morgon och kalhygget ligger rent och städat, lättgånget och skyddslöst.

Men kan man forsla ut hur mycket biomassa som helst ur skogen, utan att den får bristsjukdomar?

Den saken diskuterades nyligen på ett möte i Europarlamentet: Hur hållbar är egentligen den skandinaviska skogsbiomassan? Det finns nämligen en oro för att uttagen blir för stora, nu när skogen inte bara ska förse oss med plank och papper utan också med bränsle.

På mötet berättade Hans von Steen från EU-kommissionen för förnybar energi att mer än hälften av det förnybara i EU beräknas komma från skogen år 2020. Och han framhöll att det var dags att sätta ner foten.

Alla politiker sätter ner foten numera och det betyder sällan någonting, men i det här fallet handlar det om att upprätta hållbarhetskriterier för fasta biobränslen. Det låter kanske ofarligt, ungefär som certifiering av skogsbruket – en till intet förpliktande förbindelse om varsam avverkning. Men faktum är att de beramade kriterierna – ett beslut ska fattas till sommaren – ger det skogsindustriella komplexet skrämselhicka.

Både skogsnäringen och regeringen säger nej till förslaget om hållbarhetskriterier, rapporterar Världsnaturfonden som fanns representerad vid mötet.

Det är nämligen skogsbrukets, skogsstyrelsens och skogsminister Eskil Erlandssons bestämda uppfattning att EU överhuvudtaget inte ska lägga sig i den svenska skogspolitiken. För om man ger kommissionen ett enda lillfinger, ett litet kriterium bara, så är risken stor att EU hugger åt sig hela handen, och då kan, till exempel, också kalhyggesbruket råka ut för granskning.

Och det vore förödande för det svenska skogsbruket. Tänk om EU upptäcker att kalhuggning med efterföljande grotinsamling utarmar skogen och hotar både hållbarheten och den biologiska mångfalden – och utfärdar direktiv om en annan avverkningsmetod?

Hyggesbruket och omvandlingen av skog till enfaldiga barrplantager har varit skogsbrukets bärande idé i snart en skogsålder, nästan sjuttio år, och ekonomiskt har det varit en framgång, men det har exploaterat markerna och förändrat skogslandskapet.

Reportern Peter Kadhammar i Aftonbladet reser just nu runt i ”Landet som försvann”, det vill säga Sveriges inland, och i en krönika den 13 mars beskriver han hur han åker genom ett landskap där ”industrin tillåtits löpa amok”.

Överallt hyggen, plantager och avverkningsmogna träd i givakt och ingenstans en ”skog som vi föreställer oss skog”. Och han frågar hur det gick till ”när det skogsindustriella komplexet fick fullmakt att göra som det gitter med vårt land?”

Den fullmakten har de utfärdat åt sig själva, ingen näring är så maktfullkomlig och självrättfärdig som det skogsindustriella komplexet.

Det är sannerligen någonting som EU-kommissionen borde granska.