Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Eskil Erlandsson, plundringsminister

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Det har aldrig kalhuggits så mycket skog i Sverige som nu, men sällan har oppositionen varit så svag.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Så när landsbygdsminister Eskil Erlandsson slår ut med armarna och förklarar att vi måste kalhugga ännu mer skog, gör han det i lugn förvissning om att mothuggen blir kraftlösa och politiskt ofarliga.

I en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter den 24 maj förklarade ministern, som ett svar på Maciej Zarembas uppseendeväckande reportage om den svenska skogen, att det finns utrymme för att "ytterligare öka uttaget".

Han menade att svenska folket ska ställa in sig på ännu större avverkning under de närmaste åren, eftersom skogen växer med hundra miljoner kubikmeter om året och avverkningen bara är omkring åttio miljoner kubikmeter.


Och kalhuggningen var inga problem. När Eskil Erlandsson konfronterades med bilder från Zarembas reportageserie, bland annat Stora Ensos brutala hygge utanför Storfors i östra Värmland, fick han bara goda tankar: "Då tänker jag på att skogen betyder väldigt mycket för hundratusentals människor och deras arbete."

Och han betonade att tre nyttigheter kommit ur den hårt huggna skogen: "Klimatsmart energi, en förnybar produkt i form av byggmaterial och möjlighet att tillverka pappersmassa som förmodligen till stora delar gått på export."

Flis, bräder och papper alltså - det är så han ser skogen, som en leverantör av industriella nyttigheter. Vad som eventuellt har funnits emellan och inuti de nyttiggjorda träden är inte relevant, alla de där lavarna, svamparna, skalbaggarna, linneorna, gråspettarna, trädkryparna, ormvråkarna och ekorrarna som också drivs ur den nedhuggna skogen.


Men Eskil Erlandsson uppfattar inte skogen för alla avverkningsbara träd, och han intar den klassiska skövlarattityden, utstofferad med opportuna begrepp som klimatsmart och förnybar.

Maciej Zaremba berättade att över nittio procent av den svenska skogsmarken nu drabbats av kalhuggning och förvandlats till något annat än skog, något som hellre kan kallas industriåker: likåldriga, ensartade plantager av enkannerligen gran eller tall.

Och en av Zarembas viktigaste poänger var att denna kalhuggning sker utan att skogsägaren behöver begära tillstånd och utan att någon annan berörd i princip kan överklaga avverkningsbeslutet.

En ordning som Eskil Erlandsson tycker är bra och som han inte tänker ändra på. Ägarna får göra vad de vill med sin skog, vill de kalhugga så får de göra det, och vill de gå försiktigare fram så får de göra det. Han tänker inte "ingripa i någons ägande".

Men försiktigheten är inte anbefalld och den som försöker kan drabbas hårt. När Harald Holmberg ville plockhugga i sin skog mellan Lycksele och Vilhelmina blev han åtalad för "förberedelse till miljöbrott" och ålagd av skogsvårdsstyrelsen att kalhugga.

Och Skogsstyrelsen, som är landsbygdsministerns förlängda skördararm i skogen, driver en hård linje för att skärpa avverkningstakten. I Änokdeltat, mitt inne i världsarvet Lapponia, lyckades Naturskyddsföreningen faktiskt överklaga en avverkning och få rätt i förvaltningsdomstolen.

En dom som genast överklagades av Skogsstyrelsen. Generaldirektör Monika Stridsman, en gammal hårdför kalhuggare, menade att domslutet innehöll "argument och ställningstaganden som vi inte kan vara nöjda med."

Kalhuggningsrätten ifrågasatt - då bävar skogsmaffian.