Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Erlandsson irrar i skogen

Det kom ett öppet brev till landsbygdsminister Eskil Erlandsson från Robin Wood och tio andra tyska miljöorganisationer; det kom för fjorton dar sedan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Ministern har ännu inte svarat, kanske har han inte ens hunnit läsa det. Brevet handlar om skogen.

”Sehr geehrter Herr Erlandsson”, börjar det. Högt ärade herr Erlandsson,

”Vi, undertecknande representanter för tyska miljö- och naturskyddsorganisationer, vill uttrycka vår djupa oro över att den svenska regeringen tillåter ett skogsbruk som är ansvarigt för att Europas sista vildmark håller på att försvinna...

Tyskland är en av de största importörerna av timmer och skogsprodukter från Sverige. Omkring 20 procent av den massa och det papper som används i Tyskland kommer från den svenska skogen. Det är därför särskilt viktigt för oss att dessa produkter kommer från ett skogsbruk som inte hotar den biologiska mångfalden.

Några representanter för våra organisationer har besökt Sverige flera gånger de senare åren för att titta närmare på effekterna av ert skogsbruk. De har då, i flera fall, kunnat konstatera att avverkning skett i orörda skogsområden och även sett hur skogsmiljöer som är viktiga för hotade växter och djur blivit kalhuggna.

De har sett naturskogar där skogsägarna fått tillstånd att kalhugga trots att det fanns en hel rad rödlistade arter dokumenterade i området.

Allt detta strider mot vår uppfattning om ett uthålligt skogsbruk.

Och det faktum att kalhuggning är standardmetoden för avverkning i den svenska skogen är, enligt vår mening, inte förenligt med ett uthålligt skogsbruk.”

I brevet resonerar de om den frivilla miljöcertifieringen, FSC, och ifrågasätter om den verkligen innebär ett skydd för naturskogar och biologisk mångfald. Det finns många fall där certifierade skogsägare ödelagt skyddsvärda skogar, vilket bland annat Svenska Naturskyddsföreningen dokumenterat.

Brevet slutar med en uppmaning till Eskil Erlandsson att ändra skogspolitiken så att skyddet för den biologiska mångfalden är garanterat för framtiden.

”Som miljöorganisationer i ett land som använder stora mängder svenska skogsprodukter är vi djupt oroade över den fortgående förlusten av de sista ursprungliga och orörda skogsområdena i Sverige.”

Det är inte första gången som tyska miljöorganisationer kritiserar det svenska skogsbruket. På åttiotalet lanserade västtyska Greenpeace parollen ”Kalhyggesfritt papper” och skapade panik bland de svenska skogsbolagen. De började plötsligt tala om biologisk rikedom, lövträd, vitryggiga hackspettar och allt möjligt vackert. Och de lämnade högstubbar på hyggena och skog i kanter och surdråg och hittade på att själva miljöcertifiera sitt skogsbruk.

Skogsstyrelsen ändrade i direktiven och de förut bannlysta björkarna och asparna blev plötslig omhuldade träd. Det blev tillåtet att plantera lövskog – allt i den biologiska mångfaldens namn.

Men i den skogliga praktiken hände ingenting. Miljöhänsynen var lite kosmetika på hyggena och kalhuggningen fortsatte som förut, avverkningarna ökade kraftigt under nittiotalet i början av detta decennium.

Robin Wood och de andra undertecknarna har alldeles rätt: det finns nästan inga orörda naturskogar kvar i Sverige och skyddsvärda områden kalhuggs hela tiden.

Jag hoppas att Eskil Erlandsson tar brevet till sitt hjärta, åtminstone svarar på det.