Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Detta blir troligen min sista älgjakt

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Jag sitter på pass 15 i en absolut tyst skog, det är älgjaktens första morgon och hundförarna har just gått in i såten, i Bôtten som vi kallar området av någon outgrundlig anledning.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är min sjuttonde älgjakt i Fjällskogens Viltvårdsområde, och det blir antagligen min sista. Vi har nästan inga älgar kvar att jaga i hemmanet.

Och det är i huvudsak vår egen förskyllan – i någon mån också vargens.

I år har vi en tilldelning på fyra vuxna djur, två tjurar och två kor, och minst fyra kalvar. Men vi har bestämt att bara fälla två tjurar och låta alla ensamma kor och kvigor passera. Ko med en kalv är också fredade – om vi ska skjuta en kalv ska det i så fall vara ena dubbelkalven, och eftersom vi inte sett en enda ko med två kalvar – vargeffekten? – kommer årets utfall bli två tjurar, om ens det.

Vi har länge, ja, under alla år som jag var med, skjutit för många hondjur, kor och kvigor, och alldeles för många kalvar. Så här brukar det gå till: det kommer en ko med en kalv förbi en passkytt, och så stryker kalven med; och strax dyker det upp en ensam ko hos skytten bredvid, lovlig enligt reglerna, och så smäller det igen.

På så vis har vi berövat stammen många fina kor; och i början av 2000-talet blev dessutom kalvskjutningen fri och i stället fick vi stränga propåer om att spara tjurar – allt med det outtalade syftet att reducera älgstammen.

Det var skogsbolagens politik som vi verkställde – utan att vara riktigt klara över det. Varje höst, vad jag minns, har skogsbolagslobbyn dragit i gång propagandan om de stora skadorna i plantagerna, om alla dessa söndertuggade, avbrutna och skalade ungtallar som krävde omgående och radikal minskning av älgstammen.

Och länsstyrelserna har tagit intryck och Svenska Jägareförbundet har mumlat instämmande och så har vi fått ålägganden om att skjuta fler kor och tillåtelse att skjuta hur många kalvar som helst.

Jag häller upp morgonens första kaffekopp och äter en smörgås med ost och tomat. Det är alldeles stilla, inte ett löv som rasslar i dimman, inte en korp som klongar, inte en tofsmes. Men i radion hör jag om en klyptjur söder om Gäddtjärnet. Peter skjuter och han ligger.

På eftermiddagen driver vi Larsby och hundarna får inte upp så mycket som en vittring av älg. Lika tomt är det i Högfjället, och i Årrensberga smiter en liten kviga ut bland husen vid Djupfors. Det är allt.

På onsdagen kommer blötsnön och jag hamnar i ett torn vid Åsen, trär över mig regnkappan och sätter mig på ryggsäcken. Efter en timme kommer två stora kor ut ur såten och travar lugnt över vägen bort mot Silvergruvan. Inga kalvar – vargeffekten igen?

På torsdagsförmiddagen skjuter Fredrik en liten pinntjur i Takhatten – och så är årets älgjakt över i Fjällskogens Viltvårdsområde. Så magert har det nog inte varit sedan i början av sjuttitalet.

Och rapporterna från grannlagen berättar om samma dåliga tillgång. Och om vi till detta lägger en tydlig ökning av vargstammen ser det dystert ut för den fortsatta älgjakten. Många har redan tröttnat: i år var vi nitton jägare, vi brukar vara över trettio.

Men jag läser att den totala tilldelningen i år i hela Sverige är 106 505 älgar. Det är tiotusen fler än vi sköt förra året. Skogsbolagens decimeringspolitik gäller fortfarande.