Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Det kan likna en svanesång för klimatet

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND.
Sångsvanarna sjunger i natten i den alldeles för tidigt uppgångna sjön.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är vår mitt i vintern, och jubelfesten varar i timmar. Sångsvanarna gör verkligen skäl för sitt namn - annars tycker jag mest att de kacklar som gäss, uppfordrande och gällt.

Sjön gick alltså upp redan i början av mars - i vanliga fall brukar isen ligga till mitten av april. Fast denna extremt milda vinter kan man knappast tala om is överhuvudtaget: inte en pimplare har vågat sig ut och vi har förskonats från all rallykörning.

Tussilagon blommar i vägkanterna; grönsiskan, bofinken och gulsparven har anlänt och jag har bytt till sommardäck och vårtvättat bilen.

Det är naturligtvis ett misstag, för denna ytterligt skonsamma vinter - inte ett mannaminne räcker till för att minnas maken - är trots allt en vädernyck snarare än ett klimatomslag.

Och strax kommer bakstöten: plötsligt blir det frost och snö och vinterdäcksväder igen, och våren kommer att bli lång och kall, sanna mina ord.

Vädret kan vi inte göra någonting åt, vinden blåser vart den vill. Men klimatet kan vi styra, och det gör vi också. För även om det finns solfläckar, rubbningar i omloppsbanor och andra astronomiska fenomen utanför vår kontroll, så har naturligtvis den ursinniga uppeldningen av de fossila bränslelagren - stenkol, brunkol, olja, naturgas, skiffergas - en påtagligt värmande effekt.

Men vi måste hålla begreppen isär: den konstiga vintervärmen är inget bevis för en människoskapad växthuseffekt; lika lite som den starka vinterkylan i Nordamerika är ett bevis för motsatsen. Detta är väderfenomen, ingen klimatförändring.

När jag flyttade till västra Värmland i slutet av sjuttiotalet fick jag lära mig att lövträden skulle vara avklädda och nakna kring den 17 oktober - enligt gamla märken. Nu brukar löven hänga kvar en vecka in i november - ett tydligt tecken på mildare klimat.

Forskare vid Lantbruksuniversitetet har undersökt grödornas utveckling och funnit att vegetationsperioden har förlängts med drygt två veckor sedan slutet av sextiotalet - ett bra mått på temperaturhöjningen.

Andra indikatorer är den uppåtklättrande trädgränsen och de krympande glaciärerna; den starkaste och mest oroväckande tendensen är förstås de smältande isarna i Arktis.

Klimatdebatten handlar dock alltför ofta om dramatiska tillfälligheter i vädret och den snart gångna vintern har gett argument för både hot och förnekelse: i Europa har växthuseffekten måhända stärkts i opinionen, men i USA och Kanada är det knappast möjligt att tala om klimathot.

Där styrs debatten i stället av skiffergasen. Denna nyupptäckta eller i varje fall nyss tillgängliga fossila bränslekälla har i ett slag förändrat hela energiläget, ekonomiskt och politiskt.

Gasen pressas upp i ofantliga mängder, framförallt i USA som blivit fossilt oberoende och tvärtom exporterar gas. Också England satsar stort på skiffergas och konkurrensen har tvingat ryska Gazprom att sänka priserna och brutit udden av Putins gasvapen.

Den fossila elden, som helst ska vara släckt till 2050, brinner värre en någonsin och det är inte läge att varna för växthuset eller att motsätta sig den smutsiga skiffergasutvinningen. Demonstranter i England skälls för maskinstormare eller Putins medlöpare.

Det är en dyster tanke, men det slår mig, när jag hör de jublande svanarna, att det också kan likna en svanesång.