Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Därför skjuter jag inga älgar i år

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. För ungefär ett år sedan skrev jag en krönika som hette: ”Utan vargjakt, ingen älgjakt”.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Utgångspunkten var ett enkelt räknestycke: om det finns 250 vargar i Värmland, vilket det gör, och varje varg äter tio älgar om året, vilket är tumregeln, så dödas minst 2 500 älgar av varg om året.

Jägarna skjuter omkring 6 000 älgar årligen i Värmland, vilket är mer än tillväxten, och lägger man därtill vargens uttag innebär det att den värmländska älgstammen hotar att försvinna, vilket faktiskt redan skett i vissa vargtäta områden.

 

Min krönika gick i repris i nättidningen för några dagar sedan och då fick jag fick några nya kommentarer:

Mats Persson, som jagar älg i Norra Finnskoga, skriver att det nog kan stämma att vargen sätter i sig tio älgar om året, i kött räknat. ”Däremot dödar den långt fler”. Enligt forskarnas uppskattningar ”ska man räkna med att ett vargrevir – oavsett om det finns valpar där eller ej – dödar 120 till 140 älgar per år om tillgången är normal…”

I Värmland finns det trettio vargrevir, vilket innebär 3 600 till 4 200 vargdödade älgar om året. Och om man till detta lägger jägarnas kvot förstår man lätt att älgstammen – och älgjakten – är i fara.


Men nu har vi faktiskt haft en vargjakt, och den mest omfattande i modern tid. I vintras sköts 43 vargar i Värmland, Dalarna och Örebro län. Det motsvarar, enligt Naturvårdsverkets uppskattning, vargstammens årliga tillväxt på cirka femton procent.

Det betyder att vi antagligen har lika många vargar nu som förra hösten, men att fördelningen ser annorlunda ut. Jakten genomfördes nämligen inte i hela länet utan bara i vissa utvalda revir, två i norra och två i östra Värmland, sammantaget 24 vargar.

Här i väster sköts dock inga vargar och läget torde vara oförändrat kritiskt. I varje fall verkar tillgången på älg vara lika svag i år, bristen på kalvar är påfallande – åtta av tio vargdödade älgar är just kalvar.

 

Årets tilldelning för Fjällskogens jaktlag är två vuxna djur och två kalvar. Men för bara några år sedan fick vi skjuta sex vuxna djur och obegränsat många kalvar, och så har det pågått länge. Dessutom har det alltid varit strängt tillsagt att vi måste skjuta lika många kor som tjurar.

Ett ensamt hondjur är lovligt byte och skjuter någon den enda kalven kommer strax just ett ensamt hondjur till nästa passkytt – och blir fälld.

På så vis har vi tagit död på många fina älgkor, och dagens svaga stam ska i första hand skyllas på vår egen jakt. Den har varit en medveten och anbefalld strategi för att minska älgstammen – främst för att rädda skogsbolagens tallplanteringar.

 

Det är först på senare tid, de sista tre åren kan man säga, som vargens inverkan har märkts ordentligt. Fast i år har vi eventuellt noterat också en annan trend: ty det har varit påfallande lugnt på vargfronten och det är väl möjligt, till och med troligt, att vargarna påverkats av älgstammens nedgång och helt enkelt blivit färre

Förra året bröt vi mot regeln om hondjur och fällde endast två små tjurar och inga kalvar. Och i år har vi bestämt att göra likadant: inga kvigor, inga kor, bara två tjurar och eventuellt några kalvar.

Fast jag menar nog att vi hellre borde införa ett moratorium och inte jaga alls under några år. Då får stammen en chans att återhämta sig – om vi håller koll på vargen förstås.

Själv tänker jag i varje fall avstå från årets älgjakt.