Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Tommy Hammarström

Centern har övergivit oss på landsbygden

SÖDRA FJÄLL, EDA, VÄRMLAND. Sex och ett halvt öre mindre för mjölken­! Den refrängen är inte lika munter att tralla - den skär sig med melodin.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

|LANDSBYGD|

 

Mjölkbönderna fick ett beskt besked av Arla på fredagsmorgonen: i stället för en utlovad höjning sänkte mejeri­jätten ersättningen med 6,5 öre litern och hänvisade till kärvare tider nu efter jul.

Och därmed slog man ännu en spik i mjölkböndernas kista och påskyndade den redan snabba avvecklingen av landsbygden.

För trettio år sedan fanns det 39 000 mjölkgårdar i Sverige. I dag är det knappt 5 000. Och fortsätter det så kommer det inte att finnas en mjölkbonde kvar om tio år - utom några stora industrianläggningar i slättbygderna.

Då får vi hoppas på leksakshästarna och ett och annat köttdjur, eljest kommer landsbygden att buska igen och förvandlas till en gigantisk fritidsgård, öppen i helgerna och under semestern.

 

Jag talar med en mjölkbonde borta i Tälle, en av de få kvarvarande i kommunen och den enda som stretar på med en rimligt stor besättning, sjutton mjölkande kor (vilket var en storgård på sextiotalet och faktiskt en medelstor besättning för bara tjugo år sedan).

- Allting går ju upp, säger hon. Färdigfodret, diesel ­ oljan, veterinärkostnaderna; allt utom mjölkersättningen som går ner.

- Men hur klarar ni det?

- Vi lever sparsamt, svarar hon. Det blir inga Thailandsresor, inga resor över huvudtaget.

Och till sparsamheten hör också att gården inte utvidgat och byggt nytt och stort, utan brukar och återbrukar det som finns. Det allmänna rådet - ja, det enda rådet - är annars att bönderna ska investera sig ur krisen: Om kostnaderna stiger och intäkterna sjunker, så mångfaldiga kostnaderna och hoppas att intäkterna ökar något lite mer.

 

Det är den gängse expansionslösningen: låna miljoner och bygga nytt: nya lagårdar, nya gödselbrunnar, nya mjölkningssystem; köpa större traktorer och större maskiner; och i stället för sjutton kor, skaffa hundrasjuttio.

Sedan sitter de där med trettio miljoner i skuld och försöker valutasäkra och terminssäkra och alla andra säkringar som spekulationsekonomin erbjuder. Men det är inte så lätt att sälja mjölk på finansmarknadens flyktiga torg, inte om de påtagliga kostnaderna bara stiger och stiger och den faktiska ersättningen stadigt sjunker: under 2012 minskade ersättningen från 3,30 kronor litern till knappt tre kronor litern.

Varje år sedan 1983 har i genomsnitt över 1 100 mjölkgårdar klappat igen, och antalet mjölkkor har på trettio år minskat med hälften, från 661 000 djur till 348 000 djur.

Statistiken är inte lika dyster inom andra områden men trenden är tydligt nedåtgående inom alla areella näringar - jordbruk och boskapsskötsel är en obsolet verksamhet.

Och landsbygden följer efter, förfallet är synligt överallt, på gårdar och på gärden.

 

Men landsbygdsministern sitter nöjd och jäser i sitt Matland och Annie Lööf har inget annat att säga än att vi ska satsa på en livsmedelsstrategisk kommitté och stärka konkurrenskraften för jordbruket i Sverige.

Centern, som en gång hette Bondeförbundet och som i sin kärna inrymde något så vackert som Hushållningssällskapen, har fullkomligt övergivit landsbygden. Nu är det inte längre tal om hushållning och levande bygder.

Nu är de bara plattskatt, månggifte och höghus i Stockholms city. Och därför hänger också Centern under ­ nedflyttningsstrecket.