Tommy Hammarström
Under mina snart femtio år i Värmland har jag upplevt en så sen midsommarblomstring bara en enda gång: sommaren 1983 då vi hade kraftigt snöfall den 12 juni och osmälta drivor i granmörkret ända till midsommar.
Midsommarblomstret, eller skogsnävan, brukar vanligtvis vara utblommad redan i mitten av juni, men i år är allting fördröjt minst ett par veckor. Efter en exceptionellt sval maj – den kyligaste majmånaden sedan 1962 – har vi haft en kall och regnig juni och allt har liksom bromsats upp och pressats ihop.
Oväntade möten uppstår: syrenen blommar mitt i hundkäxhavet, liljekonvaljen snuddar vid röllikan. Allt slår ut på en gång i ett prunkande överflöd: just nu är det mycket vackert i sommarhagen, till och med den invasiva lupinen kan fördras när den ockuperar dikesrenarna med sina lysande ametister och rosenkvartser.
Den ovanliga svalkan har haft en dämpande effekt på både insektsliv och fågelsång. Några citronfjärilar har fladdrat förbi och någon enstaka sorgmantel, men jag har bara sett en luggsliten nässelfjäril och inte ett enda påfågelöga. Rödhaken kvillrade halvhjärtat och kortvarigt, taltrasten repeterade några fraser men utan inlevelse, den numera rödlistade staren har flugit förbi någon enda gång.
Hur kan det bli så? Varifrån kommer denna plötsliga svalka? Ska man skylla på växthuseffekten eller solfläckarna eller rubbningar i omloppsbanan?
Jag tror dock inte det handlar om några stora rörelser, den relativa kylan skvallrar inte om någon klimatförändring. Det är en vädernyck helt enkelt, vars orsak möjligen kan antydas, men knappast förklaras. (Och minns förra sommaren: varm och extremt torr.)
Den påtagliga frånvaron av fjärilar, däremot, kan vara en följd av klimatets variation, nämligen att det blivit så mycket blötare de senaste decennierna. Fjärilarna har helt enkelt regnat bort.
Det grunda diket intill grusgången är i år plötsligt dekorerat av små ljusrosa blommor: kärrbräsma, ”vanlig på fuktig mark, stränder, diken, kärrängar, strandängar”. Och än tydligare märks den ökade blötan i mina beteshagar ner mot sjön: den ursprungliga blandningen av klöver, timotej och ängssvingel är helt kvävd av mörkgrön gråstarr, ”vanlig på våt dy-, ler- och torvjord.”
Hagarna har förvandlats till våtmarker: det klafsar dystert när man vandrar igenom dem. Och mina hagar är inte unika: starren tränger undan vallväxterna på allt större arealer, och det enda sättet att få bort den är att plöja och så frön på nytt.
Annars är det smörblommornas tid just nu, jag tror aldrig i mitt mannaminne att jag sett landskapet så lysande gult: det är uppenbart att den senkomna sommaren särskilt gynnat dessa ihärdiga ranunklar.
Den djupare orsaken till ymnigheten är dock inte lätt att förklara, jag tror inte man kan peka på någon klimatförändring, men kanske trivs smörblommorna i det kväverika regnet, liksom andra dominanter i den samtida floran: hundkäx, maskrosor, brännässlor och älggräs.
Det är ju det landskap vi har skapat: kvävenedfallet, framförallt från biltrafiken, har grundligt förändrat växtriket, det har blivit frodigare och grönare men artfattigare. Medan klassiska ängsväxter, mandelblom, kattfot och blå viol som trivs i magra jordar, har trängts bort till utanförskap på fattiga skräpmarker.