Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tomheten ekar när Löfven talar

Numera blickar Stefan Löfven hellre tillbaka på Socialdemokraternas svunna storhetstid än pekar framåt. Socialdemokraterna framstår som plågsamt vilsna och bakbundna.
Stefan Löfven i talarstolen under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Foto: Riksdagen
Duell med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Per Albin Hansson 1946. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Stefan Löfvens anförande i partiledardebatten var så floskeltungt att det knappt var begripligt.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Stefan Löfven hör er ilska. Och han delar den. Det gjorde han klart under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. För säkerhets skull sade han det två gånger. 

Genom att likställa sig med gemene man slog han sig liksom ner i tv-soffan själv och började hötta med näven åt statsministern. Det är kanske rätta platsen för en regeringschef som har kapitulerat. För det låg något djupt uppgivet över S-ledarens huvudanförande. 

Som så ofta, numera, blickade han tillbaka mot sina drömmars tid: Sverige ”för snart 100 år sedan”. Folkhemsbygget. Det starka samhället. Välfärdsbygget. ”Det var ett svårt projekt”, sade Löfven, men det var så Sverige blev ett blomstrande land. 

Hans tillkämpade poäng var att vi - vill säga, Socialdemokraterna - kan göra det igen. Men han lät inte övertygande, bara nostalgisk. Lite som en äldre släkting som oombedd släpar fram de gamla svartvita fotoalbumen en gång till för att visa: ”Titta, Per Albin. Här bygger de ett hus. Murare som dricker kaffe - gemenskap. Per Albin igen. Per Albins fru. Per Albins kusins cykel...

Löfven har ingen allians att ta spjärn emot

Vadan denna skröpliga modlöshet? En förklaring är att mannen som drömde om att tugga i sig alliansen, och ständigt hävdade att blockpolitiken var fördummande, har fått sin vilja fram - på gott och ont: 

Januariuppgörelsen har berövat S-ledaren en ärkefiende att ta spjärn emot. Och han kan inte obekymrat gå loss på temat ”alliansen förstörde Sverige” när halva gänget har blivit hans januarivänner. 

Inte heller kan han fälla oneliners som: ”Mot högeroppositionens skattesänkningar ställer Socialdemokraterna satsningar på välfärden!” Nu är det ju Löfven som har sänkt skatterna och oppositionen - från V till M - som kräver mer pengar till välfärden. 

Den socialdemokratiska bakbundenheten blev tydlig när Löfven duellerade med Jimmie Åkesson. SD-ledaren krävde att den höga invandringstakten - 120 000 uppehållstillstånd 2019 - får ett slut. Löfven svarade argt, med klassisk L-C-retorik: Den snabbt ökande arbetskratsinvandringen är en fantastisk tillgång för Sverige. 

I själva verket gick ju S till val på att strama åt arbetskraftsinvandringen. 

Stefan Löfvens surrealistiska ordsoppa

Andra saker har också förändrats. Under förra mandatperioden kritiserades Löfven för att han avgav amatörmässigt optimistiska löften: Nu vänder vi segregationen! Kriminaliteten ska bort!

Nu har nog polletten fallit ner: politik är svårt. Och många problem har förvärrats. I en partiledardebatt 2016 lovade statsministern exempelvis att ”stenkastarna ska stoppas”. I dag är det skjutningarna och språngdåden som ska bekämpas.

Allt som återstår av Stefan Löfvens tal blir en smått surrealistisk soppa av honnörsord som plikt och rätt, gemenskap, inkludering och trygghet. Ingen framåtrörelse, ingen politisk vilja.

Socialdemokraterna vann halva alliansen, men förlorade sin själ?