Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tjafset om talmannen måste få ett slut

Förre talmannen Per Westerberg har just givit Stefan Löfven (S) i uppdrag att sondera förutsättningarna för att bilda en regering. (2014) T.h. Kungen och nuvarande talmannen, Urban Ahlin, på gudstjänst i samband med riksdagens högtidliga öppnande 2016. Foto: ALEXANDER DONKA / ALEXANDER DONKA EXPRESSEN & ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Det ovärdiga bråket kring talmansvalet kan undergräva tilltron till regeringsbildningen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Hur kan en mogen demokrati inte ha en inbrottssäker princip för hur talmannen väljs? Han är näst i rang efter kungen och inträder som "tillfällig riksföreståndare" om ingen kunglig kan axla regentens plikter.

Genom 1974 års författning övertog talmannen en av kungens uppgifter, om än i moderniserad form. Kungen utsåg regeringen - talmannen föreslår en statsministerkandidat för riksdagen. Han är en mäktig spindel i det demokratiska nätet.  

Grundlagsfäderna serverade dock ingen princip för talmansvalet och partierna tillverkade sina egna. Talmannen ska komma från det största partiet, tyckte det största partiet. Nej, från största blocket, ansåg de borgerliga. 

I praktiken blev det rörigt. Första talmansvalet under den nya författningen skulle ske 1976. Men blivande statsminister Torbjörn Fälldin hade fullt upp med att förhandla med sina borgerliga kolleger och orkade inte bråka med S också, så talman Henry Allard (S) fick sitta kvar. 

Talmansval med förhinder

I valet 1979 blev de borgerliga åter större och var beredda att ta fajten. En borgerlig kandidat ställdes mot en S-märkt, Ingemund Bengtsson. Och Bengtsson vann, efter några märkliga röstningsturer.

Först 1991 fick landet sin första borgerliga - och kvinnliga - talman, Ingegerd Troedsson. Med tiden satte sig en sorts praxis: talmannen kommer från det största partiet i riksdagsmajoriteten.

Nu har det blivit stökigt igen. I somras beslutade alliansen att gå fram med en gemensam talmanskandidat - även om man blev minsta block. En ny taktik, alltså. "Så, ni tänker låta SD avgöra", klagade S. 

S vill i stället förhandla med allianspartierna - helst ett och ett - och hitta en gemensam praxis. De kan till och med tänka sig att avstå talmansposten. 

(S)amarbetsvilligt? Ja. Ädelt? Nej. Deras kandidat lär ju inte vinna ändå. Och självklart vill S byta princip: tiden som största parti kan snart vara över. Dessutom vill man spräcka den borgerliga enigheten. 

Alliansen är inte mer statsmannamässig. Även den anpassar sina "principer" efter bästa möjliga utfall.

Det ser inte bra ut. 

Låt alla nominera en talmanskandidat

I Storbritannien klipper "the speaker" alla band till sitt parti när han tillträder. Ingen tveksamhet får råda om hens politiska opartiskhet. Det händer att ledamöter nominerar och röstar på kandidater från motståndarpartier.

Det är ett ideal att sträva mot. Samtidigt är den svenska talmannen en unik skapelse. I de flesta andra länder spelar statsöverhuvudet en roll i regeringsbildningen.  

Sverige måste hitta sin egen väg. Den bästa principen i dagsläget torde vara att alla partier som vill och kan, nominerar en respekterad kandidat av det rätta virket. Sedan röstar man. 

Rackarspel och tilltagande partipolitisering av talmansvalet hotar att undergräva tilltron till denna viktiga institution. Talmannen ska tjäna demokratin. Han eller hon får inte framstå som endera blockets trixande statsministerfixare.

 

Läs också:

Dags att ta ansvar, Löfven och Kristersson