Talibanpengarna visar att Sida måste ha bättre koll

Talibanerna kontrollerar stora delar av den afghanska landsbygden.
Foto: MAGDA GAD
Sida är Sveriges biståndsmyndighet och har en budget på 50 miljarder per år.
Foto: Sida

Har svenska biståndspengar hållit talibanerna under armarna? Det verkar inte bättre, efter Expressens granskning.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Att ge humanitär hjälp i konfliktområden är alltid förenat med hög risk för korruption. I svaga, sviktande stater är det vanligt att rebellgrupper tar ut ”skatt” av biståndsorganisationer. Skatten tas ut dels som tullar, för att låta katastrofhjälpens lastbilar köra igenom rebellernas vägspärrar, dels som beskyddarpengar. Valet blir att betala eller dra, för annars är det inte säkert för personalen att verka på plats. 

Precis detta har Expressens Magda Gad beskrivit i sin reportageserie från Afghanistan: ”Den som vägrar betala ushr kan inte verka i talibanområden”. Ushr betyder tiondet, och innebär att talibanerna tar ut en skatt om tio procent av alla biståndsprojekt. Den som vägrar betala kan räkna med att verktyg och byggnader förstörs eller att personalen attackeras.

Är det priset man får betala för att kunna ge en lidande civilbefolkning hjälp? Svenska staten bör i så fall vara ärlig med att man samtidigt riskerar att förlänga de konflikter som orsakar den humanitära krisen.

Biståndspengar till krigsherrar kan förlänga krig

När biståndspengar går till krigsherrar har de möjlighet att betala fler soldater, och att underhålla sina trupper med mat, bränsle och vapen. I efterhand kunde man konstatera att 60-talets stora nödhjälp till Biafra sannolikt förlängde kriget med 18 månader.

Hur behjärtansvärd tanken att driva skolor på Afghanistans laglösa landsbygd än är, måste man väga det goda som biståndsprojekten kan ge mot skadan de riskerar att göra. 

Sveriges biståndsmyndighet, Sida, har ökat sin budget från 14 miljarder till 50 miljarder under 2000-talet. Det beror på enprocentsmålet för biståndet, som innebär att biståndsbudgeten ökar med BNI, bruttonationalinkomsten. 

Det får biverkningar: Nobelpristagaren Elinor Ostrom fann när hon studerade Sida att två tredjedelar av den intervjuade personalen kände press att ”få i väg pengarna” – och trycket ovanifrån var störst i slutet av budgetåret. Då kan det hända att ett projekt som hade ansetts för riskfyllt i början av året plötsligt beviljas pengar. De tilldelade pengarna måste ju delas ut. 

Avskaffa enprocentsmålet och öka kontrollen

I somras kom en rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, som visade att det fanns ”ett beslutsklimat i Sverige som gynnade risktagande”. Sida visade också större tillit till sina lokala partners än vad amerikanska eller brittiska givare gjorde, och hade svagare kontrollsystem.

Den privatperson som skickar pengar till talibaner eller grupper som finns med på EU:s terroristlista riskerar att åtalas. Men Sida slipper inte bara sanktioner, myndigheten får en automatisk budgetförstärkning varje år. 

Det är hög tid att avskaffa enprocentsmålet. Svenskt bistånd får aldrig bli en Döbelnsmedicin, som med Runebergs ord ”gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben”.