Sverige sviker dem som varnade för islamister

Nalin Pekgul och Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson.
Foto: THOMAS JOHANSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Konstnären Lars Vilks.
Foto: CARSTEN BUNDGAARD / AP TT NYHETSBYRÅN

Tjugo år efter attacken mot World Trade Center fumlar Sverige fortfarande i kampen mot islamismen.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

I samband med 20-årsdagen av de fruktansvärda terrorattackerna i USA är det många som vill skriva bokslut över kriget mot terrorismen. Tyvärr är inget vunnet ännu. Även om terrorledare som Usama bin Ladin, Ayman al-Zawahiri och Abu Bakr al-Bagdadi har dödats, lever den våldsbejakande islamismen vidare. Denna vridna ideologi utgör fortfarande ett akut hot mot människors liv och frihet runtom i världen.

Men attackerna den 11 september 2001 utlöste en backlash som inte bara drabbade salafister, utan också vanliga muslimer som inte delade al-Qaidas världsbild. Därför var det viktigt att antirasister stod upp mot muslimhatet. Men, som Kurdo Baksi beskrivit i en debattartikel i Expressen, kapades många antirasistiska rörelser av islamister med en egen agenda:  

”Steg 1: Förtroendeuppdrag i en muslimsk eller etnisk lokalförening eller riksorganisation. Steg 2: Uppdrag/projekt i en antirasistisk organisation och i den antirasistiska rörelsen i stort. Steg 3: Gör karriär inom ett röstfiskeintresserat parti som drömmer om att inkassera röster i förorterna.”

Målet för dessa extrema element var att bli talespersoner för hela den muslimska befolkningen, och att göra det omöjligt att kritisera islamism utan att bli anklagad för islamofobi. 

De var framgångsrika.

Just nu pågår en rättegång i Göteborg, där det tidigare kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) i ett enskilt åtal anklagas för grovt förtal efter att ha beskrivit debattörerna Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från ”Muslimska mänskliga rättighetskommittén” som extremister på sin blogg. I rättegången vittnade den tidigare S-toppen Nalin Pekgul om sina erfarenheter av Doubakils metoder.

När Pekgul år 2009 organiserade möten på Tensta Träff för att diskutera europeisk islam, dök Doubakil upp med ett stort sällskap i syfte att förstöra mötena. ”De vill tysta folk”, sa Pekgul i rätten. (Fatima Doubakil nekar till detta.)

Efteråt mottog politikern hot från flera män i gruppen, vilket hon polisanmälde. Men hatet och hoten skruvades upp, och till slut fruktade Nalin Pekgul för sitt liv. Hon valde därför att lämna sina politiska uppdrag. 

Hade Pekgul fått full uppbackning av sina partikolleger och det officiella Sverige skulle landet kanske inte behövt förlora en rakryggad politiker.

Nalin Pekgul hade livvaktsskydd när hon kom till rätten. Det finns alltså fortfarande en hotbild mot henne, trots att det gått ett decennium. 

Även konstnären Lars Vilks lever med personskydd dygnet runt, 14 år efter att han ritade Mohammed som rondellhund. Han får inte fira jul med sin flickvän, och har nekats att gå på en väns begravning. För dyrt att ordna säkerheten, tyckte polisen.

Sverige har svikit dem som varnade oss för islamisterna. De borde få en ursäkt och allt stöd. Att skydda dem som använt sin yttrandefrihet för att kritisera demokratins dödgrävare är ett lackmustest för vårt samhälle. Det måste få kosta vad det vill.