Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sverige har inte tid att såsa med Lööf och Löfven

Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: JUNGE, HEIKO / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
Det är allvar nu. Låt inte Annie Lööf och Stefan Löfven slösa mer av väljarnas tid.
Foto: PER-ERIK BERGLUND / EXP

Annie Lööfs (C) orealistiska idéer om regeringsbildningen är bara slöseri med tid. Det är faktiskt allvar nu.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Som väntat förlorade Ulf Kristersson (M) den historiska statsministeromröstningen i riksdagen på onsdagen. Inom delar av borgerligheten är man rasande över det upplevda sveket från Centern och Liberalerna. Partierna lade minsann ner sina röster för att släppa fram Stefan Löfven (S) efter valet 2014. Men nu röstar man nej till alliansens egen statsministerkandidat, heter det.

Det finns dock några viktiga skillnader. Då var alliansens gemensamma linje att största block skulle regera, även om den inte hade egen majoritet. Det var heller inget ställningstagande som förpliktigade för C och L. 

En nedlagd röst för Kristersson däremot hade varit ett ja till att utgöra budgetunderlag för M/KD-regeringen. Men om C och L hade trott att det går att lägga en alliansbudget utan SD-inflytande skulle partierna lika gärna kunnat sätta sig i regeringen. 

Alternativet skulle vara att släppa fram Kristersson, men lämna honom i famnen på Åkesson. En M/KD-budget skulle nämligen förlora varje omröstning mot S-budgeten om inte SD aktivt trycker på ja-knappen. Ett sådant vägval skulle antagligen vara ännu svårare för C och L att försvara.

Det går givetvis att argumentera för att C och L borde ha lagt ner sina röster ändå, men insatserna är större än partiernas kritiker från höger ger sken av.

Lööfs och Björklunds alternativ saknar verklighetsförankring

Det verkligt obegripliga med Annie Lööfs och Jan Björklunds linje är i stället deras politiska alternativ. Centerledaren vill nu sondera möjligheterna att bilda en blågrön regering med alliansen och MP, alternativt en regering med hela alliansen och S/MP. 

Det förra alternativet saknar all form av realism - såväl politiskt som matematiskt. Det senare skulle i praktiken innebära att Sverige får en permanent samlingsregering.

Men att SD har drygt 17 procent av rösterna innebär inte att Sverige befinner sig i ett krigstillstånd. Det är ett nytt normaltillstånd som politiken måste lära sig att hantera precis som man har gjort i övriga Europa - antingen genom att man bryter isoleringen eller skapar nya blocköverskridande samarbeten.

Annie Lööf har uppenbarligen självbilden att hon är personen som kan dyrka upp låsningarna i svensk politik. I själva verket bidrar hon snarare till ytterligare långbänkar. 

S lägger hinder i vägen för talmannens färdplan

Även Socialdemokraterna tänker uppenbarligen dra ut på regeringsbildningen. Härom dagen förklarade partiet att Stefan Löfven inte ställer upp i en ny statsministeromröstning om inte förutsättningarna har förändrats sedan förra nederlaget. 

Därmed sätter S upp ett stoppblock mitt i talmannens färdplan mot en ny regering, där hotet om ett nyval efter fyra statsministeromröstningar ska tvinga partierna till eftergifter. Det är taktiskt slugt av S, men undergräver talmannen på ett oförsvarligt sätt. 

Sverige behöver en ny regering. Myndigheter och kommuner famlar i mörker, viktiga lagförslag försenas och väljarna riskerar att tappa förtroendet för politikerna och det politiska systemet. 

Det är allvar nu. Låt inte Annie Lööf och Stefan Löfven slösa i onödan med väljarnas tid.

 

Läs också: Låt inte Annie Lööf ta över showen, S och M  

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!