Mandatperioden avslutas på samma sätt som den inleddes – med politiskt kaos.
Förra veckan präglades av de tumultartade turerna kring misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johansson. Denna vecka skriver Socialdemokraterna historia genom att yrka avslag på sin egen vårbudget i riksdagen (för att vid ett senare tillfälle kunna tråckla igenom vänstersidans sena pensionskompromiss med Centerpartiet i en extra ändringsbudget).
Mycket av den politiska oredan kan härledas till Januariavtalets sammanbrott förra sommaren och Magdalena Anderssons tillträde som statsminister i november. För att kunna bilda regering köpslog hon både om utrikespolitiken och om pensionssystemets grundvalar.
Stödet från den politiska vilden Amineh Kakabaveh säkrades genom ett avtal där Socialdemokraterna bland annat lovade att stötta det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien och att öka samarbetet med ett enskilt kurdiskt parti.
Avtalet innehöll dessutom skrivningar som kan tolkas som kritik av Säpos och Migrationsverkets säkerhetsbedömningar av personer som stridit för kurdiska grupper i området.
Rösterna från Kakabavehs tidigare partikamrater i Vänsterpartiet räknade man samtidigt hem genom att offra stabiliteten och långsiktigheten i pensionssystemet.
Så här kortsiktigt kan Sverige faktiskt inte styras.
Magdalena Andersson struntade i den blocköverskridande pensionsgruppen och lovade Nooshi Dadgostar ett skattefritt pensionstillägg rakt över budgeten som skulle göra det mindre lönsamt att jobba några år extra för vissa pensionärsgrupper.
Magdalena Andersson var inte tvungen att göra detta. Hon hade kunnat deklarera att hon självklart var beredd att förhandla för att säkra politiskt stöd, men att både utrikespolitiken och pensionssystemet utgör röda linjer.
Notan för detta kortsiktiga köpslående kommer nu, när avtalet med Amineh Kakabaveh har bidragit till att Sveriges Nato-ansökan har fastnat och budgetprocessen kärvar på grund av att servettskisser på pensionsreformer kastas fram i sista stund.
S-ledamöter hävdar att det är ”paragrafrytteri” och ”odemokratiskt” att behöva följa riksdagsordningen. Få utomstående torde låta sig övertygas av det maktspråket.
Snarare ser vi allt tydligare tecken på regeringsmaktens förfall. Oppositionen är förvisso inte oskyldig till den parlamentariska oreda som har präglat de senaste två mandatperioderna. Det blir därför ett gemensamt ansvar att återupprätta ordningen.
För så här kortsiktigt kan Sverige inte styras. Efter höstens val måste den regering som tillträder antingen ha en egen majoritet eller ett ett tydligt majoritetsstöd i riksdagen. Det gäller oavsett vilket block som vinner.
Sverige förtjänar bättre än detta kaos.