Vem eller vilka som står bakom fredagens terrorattack i Stockholm är i skrivande stund inte känt. Bomben i Oslo och massakern på Utöya 2011 har lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Men det fega tillvägagångssättet känns icke desto mindre väl igen från tidigare terrordåd i Västeuropa: En lastbil som plöjer igenom en folkmassa. Det hände i Nice i juli förra året och det hände i Berlin i december.
IS har också länge uppmanat anhängare runtom i världen att utföra terrordåd mot mjuka mål. Det är ett billigt sätt att döda så många oskyldiga människor som möjligt och att så terrorns vardagsfruktan i samhällskroppen. Något mjukare mål än Drottninggatan i Stockholm en fredagseftermiddag när våren äntligen har kommit är svårt att tänka sig.
Terrorattentat på Drottninggatan
Terror har under lång tid exporterats från Sverige. Det var från Stockholm de attentatsmän utgick som i december 2010 planerade att slå till mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn, algeriern Mohamed Belkaid som har bott i Märsta var inblandad i terrordåden i Paris i november 2015 och jihadisten Osama Krayem från Malmö misstänks ha deltagit vid terrorattentaten i Bryssel ifjol.
Totalt räknar Säpo också med att omkring 300 personer har rest från Sverige för att strida med IS och andra jihadistgrupper i Mellanöstern, bara Belgien har fler jihadistresenärer per capita.
Trots att flera svenska jihadister har uppmanat anhängare att utföra dåd i Sverige har vi dock – bortsett från bombdådet på Bryggargatan precis invid Drottninggatan 2010 då enbart terroristen dog - hittills varit förskonade från dödliga attacker.
Men den 7 april 2017 kom terrorn till Stockholm och Sverige. Nu är det plötsligt svenskar som oroligt ringer och messar varandra, det är stockholmare som anmäler på Facebook att de befinner sig i säkerhet. Alla oroliga kommer fruktansvärt nog inte att få lugnande livstecken. I skrivande stund rapporteras tre personer vara döda och minst åtta skadade.
Terrordådet är skrämmande och oerhört tragiskt - men inte överraskande. Hotet har vilat länge över Sverige. Terrorexperter har talat i termer av "när" inte "om" det ska ske. Ändå har Sverige haft förtvivlat svårt att ta terrorfaran på allvar. Länge förminskades hotet från jihadismen. De som varnade anklagades rentav för islamofobi.
Detta har med stor sannolikhet försenat det förebyggande terrorarbetet i landet. Svensk passhantering var länge chockerande slapphänt. Regeringen var också sent ute med att kriminalisera terrorresor, en lagstiftning som FN förpliktade oss att införa. När den väl kom på plats framstod den dessvärre som märkligt tandlös jämfört med lagarna i våra grannländer. Inte ens den 25-åring som greps vid den syriska gränsen med skyddsväst och IS-propaganda kunde fällas för brott - trots att hovrätten fann det belagt att mannen tänkte ansluta sig till Nusrafronten.
Ge polisen bättre verktyg
Fortfarande saknas såväl krisinsikt som handlingsplaner för att förebygga ungas radikalisering i många kommuner. Arbetet med återvändarna från Mellanöstern hämmas av sekretess och okunskap. Terrorexperten Magnus Ranstorp beskriver det som relativt riskfritt för terrorister och våldsbejakande extremister att verka i Sverige.
Att helt skydda sig mot kallblodiga mördare som är beredda att slå till mot oskyddade civilpersoner är inte möjligt - och vi vet i nuläget heller ingenting om den eller de ansvariga för attacken i Stockholm. Men säkerhetspolisen har tidigare framgångsrikt avvärjt terrorplaner. De behöver få ännu bättre verktyg för att mer effektivt kunna motverka terroristernas mål om att sprida skräck - och splittring.
Sverige sörjer nu sina döda. Men terrorn måste samtidigt bemötas, inte med undfallenhet eller genom att så splittring – utan med politisk beslutsamhet.
Läs också:
SANNA RAYMAN: Glöm inte ömheten vi kände denna terrordag
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.