Det var inte bara de politiskt intresserade i Sverige som följde tumultet under ”superonsdagen” med stigande förvåning. Det som började som en historisk statsministeromröstning övergick senare i ett svidande nederlag i budgetomröstningen följt av Miljöpartiets uttåg ur regeringen.
Även omvärlden tittade storögt på: ”Sweden's first female PM resigns on day one”, rapporterade brittiska BBC. Ansedda Financial Times rapporterade i samma anda: Sweden's prime minister resigns just hours after taking office”.
Den politiska cirkusen runt Magdalena Anderssons triumf i riksdagen och entledigande inom loppet av sju timmar blev snabbt en världsnyhet.
Det är lite ironiskt med tanke på hur denna regering har månat om Sverigebilden. Efter Donald Trumps famösa ”Last night in Sweden”-tal i Florida 2017 har den ena ministern efter den andra ryckt ut för att bemöta Sverige-kritik. Vi har minsann inga stora problem med brottsligheten, migrationen eller pandemihanteringen. I Sverige råder det ordning och reda. Jojo.
Men omvärldens höjda ögonbryn är ändå ett mindre bekymmer än risken för ett minskat väljarförtroende på hemmaplan. För vad ska folket dra för slutsatser av de senaste årens återkommande kaos? Den rödgröna regeringen har förlorat tre budgetomröstningar under sina två mandatperioder vid makten och regeringskriserna har avlöst varandra.
I stället för att bedriva politiska förhandlingar i god ordning snyter de rödgröna ur sig en ny och halvfärdig miljardreform kvällen före budgetomröstningen. Lika absurd framstår partisekreteraren Tobias Baudins uppgörelse med den politiska vilden Amineh Kakabaveh om att Sverige ska stödja det kurdiska självstyret. Svensk utrikespolitik kan inte bedrivas i form av röstköp, låt vara att det sker i Socialdemokraternas namn.
Så här kan inte Sverige fortsätta att styras. De rödgröna partierna måste ta sig samman inför nästa val och förklara för väljarna hur deras regeringsalternativ ser ut.
Det ska bli intressant att se hur nästa opinionsmätning ser ut. Rimligen måste väljarna ge uttryck för sitt missnöje med hur de rödgröna partierna hanterar sina inre konflikter.
Men för både S och MP finns det samtidigt fördelar med uppbrottet. MP kan renodla sin gröna profil när man slipper kompromissa med S. För Magdalena Andersson, som med största sannolikhet kommer att bli återvald till statsminister, kommer det att vara en befrielse att inte längre behöva ta hänsyn till MP i kriminal- och migrationspolitiken. De gröna är trots allt ett av de partier som väljarna ogillar allra mest.
Därtill kommer hon att regera på en budget som är betydligt bättre än den egna med stora tillskott till rättsväsendets olika delar. Dagens mardröm kan vara morgondagens möjlighet.