Han kör ambulans vid fronten i krigets Ukraina. Han får ett samtal och kör fram så långt han vågar, plockar upp soldaterna som sårats, och vänder tillbaka och lämnar av dem vid närmaste sjukvårdsenhet.
I sociala medier kallar han sig ”Okänd soldat”. Han är svensk och han har arbetat med sjuktransporter i Ukraina sedan Rysslands storskaliga invasion i fjol.
Nu är han på besök i Sverige för att ordna finansiering till den frivilligbataljon han är en del av. I måndags gästade han P1:s ”Studio ett” och berättade att det har blivit mycket svårare att få ihop pengar. Förra året bidrog företag och privatpersoner på ett sådant sätt att det alltid fanns lite marginal. Nu går organisationen ständigt back mot budget.
Sakta och mödosamt tar Ukraina tillbaka sitt territorium. Mycket sakta och mycket mödosamt. Det ukrainska folket offrar sina unga män och kvinnor, civilbefolkningen lever i ständig rädsla, människorna som är kvar i de ryskockuperade områdena är utlämnade åt våld och nyckfull grymhet.
Men i Sverige och i västvärlden har vi börjat tröttna på kriget. Vi som inte märker av det, bryr oss inte så mycket längre.
Eller hur ska man annars tolka att intresset för att ge pengar är så litet numera?
Sedan vänjer man sig vid eländet, och behöver inte längre swisha för sinnesfridens skull.
Redan förra sommaren kunde organisationer som Röda korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser notera en markant minskning av gåvorna. En underökning som organisationen Giva gjorde i vintras visade på att samma tendens sedan fortsatte under resten av året.
Det är naturligt att givarglöden är som störst i början. Folk är chockade, bedrövade, omskakade, fulla av indignation och medlidande. Man swishar till den ena organisationen efter den andra.
Sedan vänjer man sig vid eländet. Man klickar inte på lika många nyhetsartiklar, och behöver inte längre donera för sinnesfridens skull.
Men det är när glöden avtar som uthålligheten måste ta vid. Det krig som utkämpas på ukrainsk jord i detta nu, är ett krig vars utgång formar Europas framtid.
När Ryssland sakta trycks tillbaka är det freden och friheten i hela Östeuropa som säkras. Om fienden inte besegras blir framtiden en annan. Då finns det inget som hindrar att Moskva fortsätter rita om kartan i enlighet med de ryska imperialistiska drömmarna.
Viktigast är naturligtvis det militära stödet från USA och från de europeiska staterna. Här har den svenska regeringen varit föredömligt uthållig. Men det är ingen anledning för svenska privatpersoner att luta sig tillbaka. Många liv kan räddas genom att pengar skänks till organisationer som ger sjukvård, säkrar rent vatten och delar ut matpaket.
Det är nu, ett och ett halvt år in i kriget, vi borde förse våra profilbilder i sociala medier med den blågula flaggan. Det är nu vi borde bli månadsgivare. Det är nu företag behöver signalera att de stöder hjälparbete av olika slag.
Det är det minsta vi kan göra för det folk som i detta nu kämpar för Europas framtid.