Under 20 års tid har hundratals barn fått diagnosen uppgivenhetssyndrom i Sverige. Bara mellan 2014 och 2018 handlar det om 173 asylsökande barn. Sängliggande och sondmatade har de levt i åratal bakom fördragna gardiner.
I höstas avslöjade tidskriften Filter att det i flera fall handlade om manipulation – barn som blivit tvingade av sina föräldrar att spela apatiska för att familjen skulle få stanna i Sverige. Två av de nu vuxna barnen trädde fram och berättade om hur de bestals på sin barndom. En man, som i reportaget kallades Nermin, beskrev hur hans föräldrar svalt honom, tvingade honom att sitta i rullstol och slog honom om han råkade röra ens ett ögonlock under läkarbesöken:
”Jag bad till Gud att någon skulle säga till min pappa: »Vad håller ni på med, din unge är ju frisk?« De var ju utbildade läkare, de måste ha fattat. Men ingen sa något.”
Inget vetenskapligt underlag
Efter debatten som följde på Filters avslöjande har Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) nu kommit med en rapport om det vetenskapliga underlaget för diagnosen uppgivenhetssyndrom. Slutsats: Det finns inget underlag.
Det borde föranleda självrannsakan hos Socialstyrelsen – ”Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg”. Har kunskapsmyndigheten låtit låna sig till aktivism?
För sju år sedan valde man att stryka en mening i sin vägledning till hälso- och sjukvården om att vårdpersonal ska beakta att manipulation kan förekomma. Istället skrev man att ”hypoteser om simulering, manipulation och förgiftning har visat sig sakna stöd i den forskning som bedrivits”. I samma dokument beskrevs att permanent uppehållstillstånd var den bästa behandlingen, då detta ”i de flesta fall är det som kan få en vändning av tillståndet”.
Ställ de ansvariga till svars
Socialstyrelsens vägledning är inte vilket dokument som helst. Det har haft stor påverkan på vilken behandling som de drabbade barnen har fått.
”I princip hade vi att verka för permanenta uppehållstillstånd för att det var det som skulle göra barnen friska”, sa barnläkaren Johanna Dalström, som har behandlat apatiska barn på Falu lasarett, i Studio Ett (6/2).
Efter att lagen ändrades och tillfälliga uppehållstillstånd blev regel kände Dalström en frustration över arbetssättet. Kunde det finnas andra behandlingsmetoder, som inte var kopplade till asylprocessen?
”I höstas valde vi separationsförfarande i två fall. På kort tid, enstaka timmar, vaknade barnen, åt mat, kommunicerade, och uttryckte att de ville åka hem.”
Två apatiska barn blev alltså friska på en respektive tre timmar – efter att de skiljts från sina föräldrar.
Det är ett haveri att barn har kunnat plågas på detta utstuderade sätt mitt i välfärdsstaten, utan att någon satt stopp. Så länge läkarna lyssnat på Socialstyrelsens råd, och ägnat tid åt att skriva intyg till Migrationsverket i stället för att fokusera på den dysfunktionella familjedynamiken, har väldigt utsatta barn fått sitt lidande förlängt.
De ansvariga måste ställas till svars. Tillsätt en haverikommission.