Susanna Birgersson
”Det är ett globalt problem men Sverige måste ta sitt ansvar.” Sverige ska vara ett föregångsland.”
Den typen av argument är vanliga inslag i debatten om såväl klimatförändringar som migrationspolitik. Svenskarna är vana att sätta sitt agerande i en global kontext.
Därför är det underligt att vi inte också talar om en av mänsklighetens värsta grymheter i sådana termer. Över hela världen utsätts barn för sexuella övergrepp. Barn våldtas av närstående, de kidnappas, säljs, förbrukas, förstörs. Deras kroppar utnyttjas för att tillfredsställa vuxna människors begär. Pedofiler i ett land kan titta på övergrepp som sker framför en kamera på andra sidan jordklotet. Grymheten är gränslös. Alltsammans är outhärdligt att tänka på. Men vi måste.
Det finns inget vi håller heligare i det här landet än rätten till kroppslig integritet. En hand på ett lår kan bli en rättssak utan att någon ens polisanmält beröringen. Men samtidigt kan den som dömts för 22 grova våldtäkter mot barn, flera fall av sexuella övergrepp och sexuella ofredanden, och en mängd barnpornografibrott, komma undan med nio års fängelse, och slippa ut efter sex. Det lärde vi oss nyligen, när det avslöjades att centerpolitikern Fredrick Federley fram tills nyligen varit sambo med en man som dömts för ett stort antal övergrepp på barn.
Dömda pedofiler släpps ut efter några år, trots att återfallsrisken hos just denna grupp är väldigt stor.
Det ena skälet till det milda straffet är att själva straffvärdet är lågt. Våldtäkt mot barn ger två till sex års fängelse, grov våldtäkt ger fyra till tio år. Det andra skälet är mängdrabatten. 22 grova våldtäkter mot barn borde resultera i 88 års fängelse – om man summerar straffen på miniminivå för vart och ett av brotten. Med det svenska systemet blev straffet för samtliga dessa och en lång rad andra sexualbrott i stället nio år. Det enda ord jag kan komma på är ”oanständigt”.
Några ytterligare exempel: Tidigare i höstas rapporterade Expressen om mannen som våldtog sin styvdotter hundratals gånger under flera år. Han dömdes först till 13 års fängelse och livstids utvisning, men Göta hovrätt tyckte att mannens anknytning till Sverige var för stark, så han slapp utvisning och straffet sänktes till tolv år. Säkert är han ute efter åtta.
Dagens juridik berättade nyligen om en 19-åring som våldtog en 12-årig flicka. Också han slapp utvisning eftersom anknytningen till hemlandet visst var lite svajig. I stället dömdes han till 1,5 års fängelse. Trots att man är myndig med marginal kan man tydligen bara nätt och jämnt hållas ansvarig för att man våldför sig på små flickor.
Listan kan göras mycket längre och det är skamligt. Vi borde skärpa straffen ordentligt – till exempel dubbla dem. Vi borde överväga kemisk kastrering. Vi borde diskutera hur Sverige kan bidra mer till det internationella polisarbetet mot pedofilnätverken. Vi borde stänga den absurda lucka i lagen som gör det svårare att döma pedofiler som via nätet pressar barn till sexuella handlingar till de grövsta påföljderna.
Tycker vi, eller tycker vi inte, att våldtäkt mot barn är något fasansfullt? Det tycker vi inte, signalerar lagar och domar. Våldtäkter mot barn kan ge samma straff som vissa bokföringsbrott. Dömda pedofiler släpps ut efter några år, trots att återfallsrisken hos just denna grupp är väldigt stor.
Föregångslandet Sverige tar inte sitt ansvar.
Det här är Susanna Birgerssons sista kolumn för Expressen. Ledarsidan tackar henne för starka insatser i spalterna.