Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Varför lider inte Svenska kyrkan med förföljda kristna?

Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Det finns inom Svenska kyrkan en ovilja mot att tala alltför högt om förföljelsen av kristna. Jag förstår den inte.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det är påsk, kristenhetens största högtid. I år har de flesta av oss som annars skulle ha gått till kyrkan, firat var för sig. 

Att vara kristen är att vara det tillsammans med andra, om det går, men som den tyske teologen och motståndsmannen Dietrich Bonhoeffer skriver i sin världskända skrift ”Liv i gemenskap”, är samvaro inget kristna kan ta för givet. 

Krig och fängelse, förföljelse och farsoter kan isolera människor och göra den kristna gemenskapen omöjlig. Det vi har upplevt den gångna månaden är en viktig påminnelse, en mild erinran om vad många människor genom tiderna tvingats uppleva.

Kristna förföljs i Nigeria

Jag har läst många reflektioner kring hur mässan kan firas och nattvarden intas även i karantäntider, något som särskilt upptar katoliker. Många församlingar webbsänder gudstjänster och funderar ut nya sätt att förmedla gemenskap, utan det fysiska mötet. Gott och väl alltsammans. Men jag tänker att den största insikten som står att vinna i dessa tider, är att gemenskapen behöver utsträckas till fler än dem vi kan se och tala med, också när pandemin klingat av.

”Om en lem lider, lider hela kroppen med den...”, står det i Första Korintierbrevet. Det är ett konstaterande. Men som med mycket annat i Bibeln är det samtidigt en uppmaning. För sanningen är ju att de flesta av oss som kallar oss kristna inte alls lider för att andra kristna lider. Vi lider när människor i vår närhet lider, men allra mest lider vi när vi lider av våra alldeles egna, privata orsaker.

Runtom i världen förföljs kristna, på olika sätt, av olika skäl. Just nu kommer det väldigt många rapporter om den svåra situationen för de kristna minoriteterna i norra Nigeria. Rapporter talar om 1 000 dödade senaste året, 6 000 dödade de senaste fem åren. Organisationen Open Doors säger att utvecklingen i Nigeria går åt fel håll. Sett till antalet döda kan det vara så illa att Nigeria numera hamnar på andra plats i världen, efter Pakistan.

Visst, Nigeria ligger i ett område svårt härjat av konflikter. Och visst, det finns underliggande motsättningar om markrättigheter mellan muslimska boskapsskötare och kristna bönder. Men Nigeria som land har en fungerande stat, med en fungerande regering. Att kristna slaktas av islamistiska milisgrupper, att deras byar bränns ner, att barn kidnappas, att konvertiter lever under hot om stening, det beror på att regeringen tittar bort och låter det fortgå.

Kyrkan talar inte högt

Det finns inom Svenska kyrkan en ovilja mot att tala alltför högt om förföljelsen av just kristna. Man vill hellre uttrycka solidaritet med alla ”troende” som diskrimineras, oavsett religion. Men ett sådant förhållningssätt fördunklar proportionerna av vad som försiggår och det finns heller ingen motsättning – man kan lugnt göra både. Inställningen innebär också att kyrkan struntar i sin uppgift att på ett särskilt sätt lida med den del av den egna kroppen som lider.

Svenska kyrkan har gjort mycket tydligt att den vill vara en röst i den politiska debatten. Inom klimat- och migrationspolitiken försöker den, tillsammans med andra kyrkor, driva politiken framför sig. Jag respekterar engagemanget även om jag inte håller med om alla ställningstaganden. 

Men var är uppropen för en mer aktiv utrikespolitik i frågan om världens förföljda kristna? Varför kräver vi inte att utrikesdepartementet, självt eller genom EU och FN, sätter press på Nigerias regering att skydda de kristna i de norra provinserna? Varför lider vi inte med dem?

 

Talespersonen Cristina Grenholm: ”Vi finns här för alla”.