Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Vad skulle Bildt säga om populisterna tar över EU?

Strax före valet möttes Carl Bildt och Jimmie Åkesson i en debatt om EU och SD:s krav på utträde. Foto: SVT

Högerpopulismens framfart är hela Europas huvudvärk. Det kommer vi snart bli varse.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Entusiasmen visste inga gränser när Carl Bildt en vecka innan valet mötte Jimmie Åkesson i en debatt om SD:s krav på ett Swexit. Elegant punkterade vår förre utrikesminister populistens alla argument, därom var nästan alla eniga. 

Jag kände ingen entusiasm, bara förundran över att någon fortfarande tror att EU-skepticism kan bemötas med fraser av typen: ”Vi är ett litet land i en liten del av världen. Vi behöver samarbeta.”

På de verkligt brännande frågorna hade Carl Bildt inga ärliga svar.

Åkesson undrade om Bildt skulle gilla EU lika mycket om partier som SD tog makten i land efter land och därmed kom att styra också EU. Hypotetisk fråga, tyckte Bildt, för då skulle samarbetet ändå bryta samman. Det har ju redan visat sig hur nationalistiska krafter blockerar gemensamma lösningar, till exempel i frågor som rör flykting- och gränspolitik.

Högerpopulismen och EU

Det lät övertygande, men inuti var argumentet ruttet: De partier som kan beskrivas som exempelvis invandringsfientliga, nationalkonservativa eller högerpopulistiska motsätter sig inte nödvändigtvis gemensamma lösningar, däremot innehållet i de gemensamma lösningar som hittills har föreslagits.

Det är nog en för Bildt tröstande tanke att utan en majoritet av socialdemokrater, liberaler och konservativa bleve det inget samarbete alls. Men låt oss pröva en annan tanke, nämligen att nästa års EU-val ger högeryttern betydligt fler mandat, att den tidigare Trump-rådgivaren Steve Bannons idé om att skapa ett nätverk av nationalistiska rörelser ligger rätt i tiden, att dessa rörelser lägger sina meningsskiljaktigheter åt sidan och går samman för att angripa migrations- och gränsfrågorna, från sin position. 

Säg att de därefter börjar drömma om ett kultur- och familjepolitiskt ramverk för att bevara Europa som en kulturkristen fästning. Det vore inte svårt att försvara ett sådant samarbete med nationalistiska argument.

Frågan om enskilda länders utträde skulle hamna i bakgrunden om EU helt plötsligt blev något annat än det är i dag. Ett nytt Europa som inte ens i ord hyllar idéer om öppenhet, tolerans, mångfald och pluralism, ett Europa som resolut stänger gränserna och ser till att minoriteter med rötter utanför Europa får veta att de inte hör hemma här.

Jag spekulerar, ja, men de senaste årens förändringar i länder som Ungern, Polen, Österrike, Italien och Sverige, väcker frågor som inte kan besvaras med nätta aforismer.

Ta EU-kritiken på allvar

Sådana som Carl Bildt, Jan Björklund och Frankrikes president Emmanuel Macron, ser ett allt starkare EU som själva värnet för unionens liberala fundament. Jag tror tvärtom. Kraften i den nationalpopulistiska EU-antagonismen neutraliseras bara genom att övriga partier tar de legitima delarna av populisternas EU-kritik på allvar. För att nämna några saker:

Sluta driva in pengar som går till vettlösa subventioner eller samlas på hög eftersom djungeln av projekt är så illa genomtänkta. Banta byråkratin och betänk det enorma symbolvärdet i en av kommissionen initierad effektiviseringsplan.

Acceptera att utomeuropeisk invandring inte är ett problem bland andra, inte i första hand en fråga om delat ansvar och gemensamma lösningar – utan om essens: ”Vilket slags land vill vi vara?” Medlemsländerna har olika svar på den frågan. De som vägrar acceptera detta och fortsätter tjata om tvingande kvoter, knuffar EU i armarna på högerpopulisterna.

 

Läs också:

Museet som visar upp EU:s allra sämsta sidor

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!