Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Trött på 30-talet? Här finns fler hisnande paralleller

Tycker ni att det pågående offentliga samtalet lite för ofta frontalkrockar med det tyska trettiotalet? Det finns ju så många fler historiska skeenden att försöka undvika, skriver Susanna Birgersson. Foto: PRESSENS BILD / TT NYHETSBYR?N

Det är inte säkert att dagens samhällsutveckling leder fram till ett nazistiskt maktövertagande. Det finns fler skrämmande möjligheter.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Tycker ni att det pågående offentliga samtalet lite för ofta frontalkrockar med det tyska trettiotalet? Upplever ni att just den historiska parallellen kanske har utnyttjats lite för ofta och lite för slängigt? Undrar ni någon gång om samtidsanalysen mister sin skärpa av de ständiga jämförelserna? Känner ni leda, trötthet och mättnad? Snuddar ni ibland vid tanken på pojken som ropade varg?

Jag vill för allt i världen inte beröva alla till vänster om Sverigedemokraternas högerfalang deras centrala politiska referenspunkt, men låt mig föreslå att vi utökar repertoaren. Det finns ju så många fler historiska skeenden att försöka undvika.

Fler referenser än 30-talet

Själv fylls jag av onda aningar så fort jag går utanför dörren i min nya sydsvenska hemstad och ser den skånska flaggan vaja lite varstans. Vad är detta? Det kan verka som oskyldig lokalpatriotism, avsedd att visas upp för turister snarare än som provokation mot centralmakten i Stockholm. Men låt er inte luras, det är en aningslös lek med det slags stämningar som 1619 fick Böhmen att bryta sig loss från det habsburgska väldet – något som bidrog till att sparka i gång Trettioåriga kriget.

Skåningar som vill hamna på rätt sida av historien, som det heter, bör genast fira ner den gulröda flaggan.

Ystra moderater pratar om ”bidragstak” och jag undrar förskräckt om de aldrig har hört talas om de engelska fattigdomslagarna. En bit in på 1800-talet hade det blivit alldeles för lätt och behagligt att vara fattig, tyckte politikerna. Inspirerade av Jeremy Bentham och Thomas Malthus beslutade man i parlamentet att fattighjälp bara skulle tillkomma dem som bodde på ett särskilt slags särskilt miserabla institutioner där familjer separerades, föräldrar från barn, bröder från systrar, män från sina fruar. Eländet skulle motivera de fattiga att börja arbeta och att inte föda fler barn än de själva kunde försörja.

”Många av de svenska bidragssystemen är bra, var för sig, men om man lägger dem på varandra kan det löna sig bättre att leva på bidrag än att arbeta”, säger den moderata partiledaren, bedrägligt vänligt i en av de där överpedagogiska små filmerna som partier gärna lägger ut på sina hemsidor. Det drar kallt i dagens Sverige och jag huttrar; snart kommer förslaget om att bidragstagare ska interneras.

Anonyma vittnen kan leda till inkvisition

Och Liberalerna, de funderar på om vi inte borde tillåta anonyma vittnen i rättegångar, för att bryta en tystnadskultur där potentiella vittnen hotas och dödas. Vet ni vad anonyma vittnen påminner om? Just det: inkvisitionen. Och vad vet vi mer om inkvisitionen? Just det: angiverilagar, tortyr, dödsstraff, rättegångar utan försvarare.

När politikerna börjar tumma på rättsstatsprinciperna, om också i vällovligt syfte, sätts farliga krafter i rörelse och vi kan inte veta vart utvecklingen leder – men alltså sannolikt till spanska inkvisitionen.

För kom ihåg: Ingenting är någonsin bara vad det utges för att vara. Ett förslag är aldrig bara ett förslag. Allting är början på något annat, ett omen, en symbol, en testballong, en glidning. Tillvaron är ett sluttande plan.

 

Läs också:

Om man vill att SD ska växa gör man så här 

 

Sverige är ännu inte i närheten av den polarisering som syns i USA. Men det finns trender som oroar. Historieprofessor Lars Trägårdh gästar Ledarsnack.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!