Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Tack till dem som låter oss döva samvetet med swish

Foto: ELIZABETH DALZIEL

Jag är så otroligt tacksam för alla de människor som orkar se, berätta, stå kvar och lindra lidandet i världen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Egentligen är det outhärdligt. Att leva trygg, varm, mätt, och relativt nöjd – och samtidigt ha kunskap om det mänskliga lidandet runtom i världen. Att veta att helvetet pågår medan jag äter min middag. 

Somligt är överväldigande i omfattning: krig och översvämningar med tiotusentals eller hundratusentals döda. Lika överväldigande är det att läsa eller höra om den utstuderade ondska som drabbar enskilda, män, kvinnor och barn, spädbarn till och med.

Det sägs att vår tids mediekanaler gör att vi får kännedom om så många fler hemska saker än människor för bara några decennier sedan gjorde. Vi får bara inte tro att vidrigheterna därför är så många fler. Fattigdomen minskar ju och världen håller faktiskt på att bli bättre, eller hur? Absolut, eller i alla fall kanske, men vad spelar det för roll? Trösterika grafer och peppiga globala trender gör inte att de människor som lider nu lider mindre. 

I Jemen, i Sydsudan, i Irak, i Tjetjenien. Kvinnor stympas och våldtas, dissidenter torteras, homosexuella hängs, barn svälter och utnyttjas. Till och med i Sverige finns det extrema lidandet: barn som lever i misär, oälskade, flickor och pojkar som fallit offer för människohandel och vars kroppar nu säljs till män utan samvete eller medkänsla.

Vissa människor flyr inte

Det händer nu. Och det är outhärdligt. Så ofta jag förmår vänder jag bort min inre blick. Hur ska jag kunna fortsätta leva om jag låter tankarna dröja vid det oerhörda, vid den samlade mänskliga paniken och smärtan? Hur ska man undgå att kvävas av vetskapen? Jag flyr i stället.

Men det finns människor som inte flyr. Det finns människor som tittar ner i avgrunden, tittar ordentligt, berättar vad de ser, människor som till och med kliver ner i dödsrikets dal och försöker lindra nöden:

Poliser som utreder barnpornografibrott och människor som arbetar för att rädda barn ur sexindustrin. De lever med ren ondska på näthinnorna. Läkare och sjuksköterskor som åker till platser i världen där det nästan är omöjligt att bedriva sjukvård, de ser människor dö i plågor av åkommor som lätt hade kunnat avhjälpas på vilket svenskt sjukhus som helst. Reportrar och fotografer som åker till de mest gudsförgätna platserna på denna jord, för att berätta för omvärlden om de bestialiska brott som begås. Biståndsarbetare som ser barn med tändsticksarmar dö för att katastrofhjälpen inte kom fram i tid.

Som liten lyssnade jag på prästen som kom till vår kyrka och berättade om det mödrahem för unga gravida flickor i Rio de Janeiro som han drev. Jag tänkte ofta på alla dem som inte fick plats på det där fina hemmet, som var hänvisade till ett liv på gatan med sina nyfödda barn – själva bara barn.

De tvingas stå ut med lidandet

Alla dessa människor som inte vänder bort blicken. Som står ut med att se lidandet för att kunna hjälpa. Och kanske framför allt: som står ut med att inte kunna hjälpa. För varje hjälpinsats är begränsad, varje utsträckt hand måste vändas till en avvisande gest när resurserna är slut.

Jag kisar, kippar efter luft, tittar bort, flyr. Sedan googlar jag frenetiskt efter ett kontonummer att swisha pengar till. Jag är så otroligt tacksam för dessa kontonummer. Och jag är så otroligt tacksam för alla de människor som orkar se, berätta, stå kvar och lindra.

 

Läs också:

Jag flyttar inte hem till vårdkrisens Sverige