Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Svensk höger: Sänk skatten men behåll (s)tatus quo

Skatteprotestant utanför Skatteskrapan på Götgatan i Stockholm, i nådens år 2003.Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM / PRESSENS BILD STEFAN SÖDERSTRÖM
Socialdemokraternas Första maj-demonstration i Stockholm, året var 2018.Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES FÖRSTA MAJ DEMONSTRATION

Skatten borde sänkas så att du får behålla mer av de pengar som faktiskt är dina! Du har säkert hört det många gånger förr, detta det borgerligaste av alla urborgerliga skattesänkarargument.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det var också det bärande argumentet i två opinionsartiklar som kritiserade denna ledarsidas ställningstagande mot sänkt inkomstskatt härförleden. 

Ja, jo, många människor skulle ha haft mer pengar om de bodde i ett land där staten inte drev in skatter och därigenom finansierade i stort sett avgiftsfri vård, skola och omsorg, där staten inte ägnade sig åt omfattande finanspolitik, reglerade precis all näringsverksamhet, garanterade pension för alla och så vidare. 

Men många människor skulle sannolikt också vara fattigare i ett sådant land. 

Att pengarna egentligen är dina är i någon mån sant, fast inte för alla, och därför inte ett självklart argument för generella skattesänkningar. Och just nu, när de många parallella samhällskriserna blir alltmer uppenbara för allt fler, är det nog få som upplever att några hundra kronor extra till samtliga medborgare hör till de mest angelägna reformerna.

Ingen utmanar egentligen rådande ordning.

Så om jag trots allt hade hoppats på skattesänkningar är det inte för att jag behöver pengar till ännu lite mer konsumtion utan för att jag hade önskat att de skulle kopplas ihop med visionen om ett annat slags samhälle, ett lite friare, ett samhälle där jag får ta lite mer ansvar för hur jag väljer att leva mitt liv, där staten inte styr och ställer i precis varenda vrå.

Men tyvärr saknas sådana ambitioner hos de flesta svenska borgerliga politiker. Allt som hörs är andefattiga och strikt ekonomistiska argument. Ingen utmanar egentligen rådande ordning.

Vem säger sådant som att civilsamhället behöver stå på egna ben för att faktiskt kunna vara ett riktigt civilsamhälle? Vem vågar säga att de tusentals organisationer som i ett fritt samhälle borde spreta åt alla möjliga håll tyvärr är anfrätta av bidragssjukan och därför samfällt slokar i riktning mot staten? Vem vågar göra sig till ovän med de tusentals människor som har sin försörjning inom det offentligt finansierade föreningslivet?

Javisst, sänk gärna skatten om möjligt – men sänk i så fall också föräldrapenningen.

Var finns de borgerliga politiker som inte gör kulturkrig av en ynka pappamånad hit eller dit, utan frankt föreslår att Försäkringskassan fråntas makten över medborgarnas familjeplanering? Vem törs säga upp handläggarna och göra om föräldraförsäkringen till en modest standardsumma? Vem luftar idén att föräldrar borde slippa den djungel av regler som anger precis när och hur mycket de ska ha arbetat för att få maximal ersättning, vilka ersättningsnivåer som ska plockas ut vilka dagar, och med vilken frekvens kvinnor bör bli gravida för att få behålla samma föräldrapenning som tidigare? (Åh, hur understår ni er?)

Vem erkänner att valfriheten inom skolan är konstruerad på sämsta tänkbara sätt, att den valfrihet som inte åtföljs av minsta betalningsansvar leder till en benägenhet att falla för vulgär marknadsföring från skolföretag som är mer intresserade av vinst än av utbildning? Vem tar konsekvenserna av den insikten och föreslår att föräldrar som vill ha sina barn på friskolor får betala en märkbar avgift?

Ingen.

Javisst, sänk gärna skatten om möjligt – men sänk i så fall också föräldrapenningen, begränsa pengaströmmen till privata skolor och avveckla civilsamhällets bidragsberoende. Till exempel. Så skulle luften bli aningen lättare att andas.