Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Snälla regeringen, låt kyrkorna vara kyrkor

Därför sjunker hjärtat ner förbi bukspottskörteln när jag läser regeringens skrivelse, skriver Susanna Birgersson. Här: Taxinge kyrka. Foto: OLLE SPORRONG
Statsminister Stefan Löfven. Foto: ANDERS WIKLUND / TT NYHETSBYRÅN

Regeringen vill använda kyrkan som kulturpolitiskt redskap.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag tror att det är så här: Ju mer man tjatar om att allt och alla måste bidra till det ”hållbara samhället”, desto skörare och tråkigare och enfaldigare och andefattigare och fulare och dummare och ointressantare och outhärdligare blir nämnda samhälle. Ju fler ”mötesplatser” som skapas, desto mindre kommer människor verkligen att mötas, på djupet och på riktigt, som människor, som andliga och intellektuella varelser. 

Monokultur i stället för mångfald.

Därför sjunker hjärtat ner förbi bukspottskörteln när jag läser regeringens skrivelse ”Det kyrkliga kulturarvet”. Den handlar om hur den kyrkoantikvariska ersättningen har använts, men också om regeringen vill använda kyrkan som kulturpolitiskt redskap.

”Det kyrkliga kulturarvet ger sammantaget goda förutsättningar för möten i tid och rum. Regeringen anser att detta är värden som bör tas till vara i arbetet för ett hållbart samhälle. Framför allt när det gäller den sociala dimensionen av hållbarhetsbegreppet är det kyrkliga kulturarvet en särskild tillgång. ”

Och så där fortsätter det, sida upp och sida ner. Kyrkan ska samverka och nätverka och vara öppen och tillgänglig och fungera inte bara som gudstjänstlokal utan gärna också som hembygdsgård, dans- och teaterscen, konsthall och museum. Särskilt lyfter regeringen fram kyrkor som i framvisandet av kulturarvet vävt in dagens samhällsfrågor, som integration.

Kulturarvet tonas ned i kyrkan

Martin Tunström, politisk redaktör på Barometern, som var först med att uppmärksamma skrivelsen, kommenterar: ”Normkritikerna på kulturdepartementet visar åter på en märklig kultursyn, där kulturarvets egenvärde tonas ned till förmån för dess betydelse som instrument för den gröna politikens hållbara samhällsutveckling.”

Tyvärr kan vi nog inte förvänta att kyrkokansliet framför några invändningar till kulturdepartementet. Många av formuleringarna kommer från Svenska kyrkans egen rapport om kulturarvsfrågorna.

Det är så fattigt, det är som att den andra delen av det kyrkliga kulturarvet knappt existerar, det immateriella. Sett ur kulturarvspolitisk synvinkel borde kyrkorna givetvis använda sina K-märkta lokaler till att förmedla den tvåtusenåriga kristna tradition vars svenska gren började utvecklas redan på 800-talet. 

Låt kyrkorna vara kyrkor

Ja! Ge mig en föreläsningsserie om Augustinus och de andra kyrkofäderna, en musikalisk vandring genom den svenska psalmdiktningens historia. Berätta om 1800-talets kyrkosyn och väckelserörelserna. Bjud med mig på en resa genom reformationstidens teologi, från Luther och Melanchthon via de reformerta teologerna Zwingli och Calvin, upp till Norden, Petri i Sverige och Palladius i Danmark. Berätta om Schleiermacher och liberalteologins framväxt. Fördjupa kunskapen om var vi står i dag och varför.

Hantera liturgin och det kyrkliga språket varsamt. Tro inte att allt måste vara nytt hela tiden, att det behövs nya namn på Gud eller moderna ord för moderna människors moderna böner. Värna det som förenar oss med människor som levat för hundratals år sedan. Gräv och återupptäck skatterna i de mångtusenåriga skrifterna. Sjung som man sjöng i katakomberna, be som man bad på medeltiden och predika som Karl Barth predikade i efterkrigstidens Tyskland.

Lyft blicken, titta uppåt, titta bakåt. På köpet får man både mötesplatser och, nästan helt säkert, ett mer hållbart samhälle.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!