Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Skärmtiden är ditt ansvar, inbilla dig inget annat

Neurobiologen Michel Desmurget märker att akademikerföräldrar börjar ta forskningsrönen på allvar och begränsa sina barns skärmtid.Foto: Maria Sbytova / COLOURBOX

Du bestämmer vilken verklighet dina barn växer upp i, inbilla dig inget annat.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Finns det något mysigare än jullov? Barnen tassar upp på morgonen och börjar leka med sina nya bilbanor, dockhus och magnetiska byggsatser. Mitt på dagen klär ni på er och går ut i vintersolen. 

Alla åker pulka och stjärtlappar och ni skrattar så ni kiknar. Ni går in, gör varm choklad och värmer lussekatter, spelar ett spel innan barnen var för sig smyger tillbaka till sina rum. Då sjunker du ner i soffan för några tysta timmar med favoritpoesin innan du lägger ihop en fräsch sallad att ställa fram tillsammans med julbordsresterna. 

Efter middagen tittar ni på långfilm tillsammans, på soffbordet står hemgjord knäck och kola. 

Eller? Inte? 

Blir det snarare tjat från morgon till kväll? Tjat och ret och bråk, leda och rastlöshet? Ingen tycker ju att Monopol är kul. Julklapparna blev fel och ska bytas. Slask ute. Lediga dagar är långa tidsenheter. Även om man lyckas läsa lite högt för barnen och åka till ett lekland eller en simhall, så finns det oändligt mycket tid för tjat och bråk och gnäll. 

Inte konstigt att man blir tröttare och argare av att vara ledig och hemma med familjen än av livspusslet till vardags.

God skärmjul!

Det finns bara en sak som kan skänka varaktig julfrid: skärmar. Nu kanske du har en tanke om att jullovet huvudsakligen bör ägnas sig åt andra saker, som att träffa kusiner, leka, röra på sig, läsa böcker och öva på instrument. Men du kapitulerar: Titta då? Spela då! Men sluta tjata!

Lustigt nog så är dina idéer om att begränsa barnens tid framför skärmar helt ovidkommande – i alla fall om om man får tro internetvetaren Emanuel Karlsten.

”De använder ju bara de tekniska medel som står till buds för att underhålla relationer, lära, spela, laga mat, öppna dörren, lyssna, städa, mobbas, läsa, älska, hata, roas. De lever sina liv och den råkar innehålla en skärm. Diskussionen om skärmtid blir därför en distraktion, lika relevant som att diskutera existensen för el, vatten eller syre,” skriver han i Göteborgs-Posten. 

Den rika mängd forskning som pekar på hur barn påverkas negativt av mycket skärmtid, kallas i texten för ”anekdoter”. Jag är rädd att många föräldrar som inte orkar tjafsa mer läste och lät sig lugnas: nu är det så här det är, internet är som el, som vatten, bara idioter försöker ändra på själva verkligheten. 

Skärmtid blir ännu en klassmarkör

Neurobiologen Michel Desmurget, vars bok om barn och skärmanvändning nyligen kom ut i Frankrike, säger sig märka att medelklassföräldrar med akademisk utbildning börjar ta forskningsrönen på allvar och kraftigt begränsa sina barns skärmtid. 

För tänk om skärmanvändandet inte alls är vår nya självklara verklighet, utan något som håller på att bli ytterligare en klassmarkör. 

På ena sidan av den nya skiljelinjen finns barnen som lägger tiotusentals timmar av sin barndom på ändlösa Netflixserier med själlösa figurer som studsar fram och tillbaka, Youtubefilmer av andra barn som spelar datorspel, de vars skriftliga kommunikation består av förkortningar, giffar och emojis. 

På andra sidan linjen finns de privilegierade barnen, de vars tid och fokus inte fräts ner av skärmstirrande, de som sjunger i kör och idrottar, de som orkar läsa böcker och träna på att teckna, de som kan skriva skrivstil och formulera brev med hela meningar, de som lär sig att spela fiol i stället för Call of Duty. 

Du bestämmer vilken verklighet dina barn växer upp i, inbilla dig inget annat.