Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

S-manövern om migration splittrar högern i Danmark

Mette Fredriksen. S-ledare som nu är statsminister i Danmark tack vare att S låter målet tryggad välfärd avgöra invandringens storlek, anser Susanna Birgersson. Foto: NAINA HELéN JÅMA/TT / TT NYHETSBYRÅN
Dannebrog. Världens äldsta nationsflagga som fortfarande är i bruk. Enligt myten föll den ner från himlen till Valdemar Sejr när hans här besegrade esterna 1219 vid dagens Tallinn. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

När danska S tog initiativet i migrationsfrågan blev högerns åsiktsskillnader uppenbara. Det är bara en tidsfråga innan svenska S gör samma sak.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Det kanske inte känns så, men vi har bara precis börjat prata om invandringspolitiken. Än så länge ligger de flesta konfliktlinjerna gömda under den gemensamma antagonismen gentemot SD och under den kollektiva traumabearbetningen av 2015. Än så länge uppfattas de flesta partier stå relativt enade internt. Men man kan ana, av krusningarna på ytan, att det händer saker i de partipolitiska djupen. 

I Danmark har invandringspolitiken debatterats öppet i 20 år. Alltsedan 2001 har frågan varit de borgerliga partiernas trumfkort. För det mesta har väljarna övertygats om att det är det blå blocket som garanterar den strama politik som en majoritet av folket vill ha. Men sommarens val blev den vändpunkt som gav Socialdemokraterna övertaget, kanske för lång tid framöver.

Socialdemokraterna sätter välfärd före invandring

Danska S har slutat betrakta högerpopulisterna som huvudfiende och valt att lägga allt fokus på sitt eget projekt, välfärdsstaten. Partiets självbild som internationalister och humanister har reviderats, för, som Weekendavisens politikreporter Arne Hardis skriver: ”Verden är stor, men velfærdsstaten er større.” När man väl har bestämt sig är det inte svårt att förklara varför välfärdsstaten inte kan absorbera en stor asylinvandring av lågutbildade människor från kulturellt avlägsna länder.

Högern, som består av liberaler, konservativa och nationalister, har plötligt fått det pedagogiska problemet i knät. Deras argument är mycket mer abstrakta och faktiskt delvis oförenliga.

Om man har frihet som överordnat politiskt ideal, krävs det vissa ideologiska komplement när man samtidigt vill hindra människor att söka sig till landet för att få åtnjuta just frihet. De flesta liberaler som förespråkar minskad invandring gör det av välfärdspolitiska skäl.

Konservativa däremot har inte svårt att hitta egna argument för en stram invandringspolitik. En snabb förändring av den kulturella sammansättningen i ett land är självfallet potentiellt farligt, enligt en konservativ analys. En analys liberalerna ställer sig frågande inför: Liberalismen finns ju till för att hantera just sådana skillnader.

Konservativa ska skilja på civilsamhälle och stat

Det nationalistiska invandringsmotståndet är hämtat ur en dröm om ett kulturellt homogent land där folket samlas kring det gemensamma kulturarvet och kring sig självt. Denna gemenskap påstås kunna skapa mening i människors liv. Men utopin är oförenlig inte bara med liberalismens individualism, utan också med konservatismens betoning av åtskillnaden mellan det privata och det politiska, mellan civilsamhälle och stat, och med uppfattningen att det framför allt är de små gemenskaperna som ger existentiell mening.

När de danska socialdemokraterna nappade åt sig initiativet blev borgerlighetens åsiktsskillnader uppenbara. Det är bara en tidsfråga innan svenska S gör samma manöver. Om den svenska högern då, i bred bemärkelse, vill undgå den danska borgerlighetens öde, bör den leta fram en minsta gemensam nämnare och lägga tyngdpunkten där, förslagsvis på lag och ordning.

Alltså: invandringspolitiken måste underordnas statens förmåga att garantera trygghet för de redan befintliga invånarna, i stad och på land, i villaområden och höghuskvarter, för medelklassens mellanstadiebarn såväl som förortens tonåringar, för unga kvinnor såväl som sårbara äldre.

Det räcker så. Det är ett samlande fokus, för partier liksom för medborgare och väljare. Gå för allt i världen inte ut i träsket ”Svenska värderingar”. Ni kommer aldrig kunna enas om vari dessa består utan bara sjunka ner till knäna i sörja, var och en för sig.