Susanna Birgersson
Brittiska Labour har fått en ny ledning och blivit patriotiskt igen. ”Vi älskar det här landet” sa den nya partiledaren Keir Starmer i sitt anförande på partikongressen i Doncaster härom veckan. Partisekreteraren Lisa Nandy förtydligade budskapet senare på dagen i BBC: ”Vi kämpar för Storbritannien, vi kämpar för det brittiska folket, vi kämpar för brittiska intressen och dem kommer vi alltid att sätta först.”
Så lät det inte under den förre ledaren Jeremy Corbyn. Han kunde inte ens förmå sig att sjunga nationalsången vid 75-årsfirandet av det viktigaste luftslaget om England. Labours bristande patriotism var det huvudsakliga skälet till väljarflykten i förra valet. Så omsvängningen var given och välkomnades av väljarkåren, där fler nu föredrar ett Labourstyre framför Boris Johnsons konservativa regering. Obehagligt, tyckte dock delar av partiet. Ska nu även Labour låta som högerradikalerna, ja rentav som Trump?
Man blir lite konfunderad över kritiken. Är det inte självklarheter att den som vill bli premiärminister älskar sitt land och att partiledningen lovar att arbeta för medborgarnas intressen? Nej, så här lyder nämligen narrativet: Den växande nationalismen är ett hot mot Europa, mot samarbete och enhet och fred, mot minoriteter, mot demokratin, ja, mot humanism och anständighet. Till och med mycket små mängder kan sprida sig snabbt och orsaka förfärlig ödeläggelse.
Men det stämmer inte. Nationalismen är inte ett virus, den är snarare som salt. Mat utan salt blir fadd och smaklös, alltför mycket salt är direkt hälsovådligt. På samma sätt är politik helt utan nationalism meningslös, medan den vars mål och mening är alltigenom nationalistisk blir outhärdlig och potentiellt farlig.
Om befolkningen tycker att det egna landet är lite bättre än alla andra länder, är det kanske rentav ett gott betyg
Det finns som bekant massa olika typer av nationalism. Den kan vara konservativ eller liberal, chauvinistisk eller nostalgisk, den kan betona suveränitet eller solidaritet, ödesgemenskap eller välfärd, sårad nationell stolthet eller glädje över gemensamma minnen, den kan vara exkluderande eller inkluderande, självförhärligande eller självkritisk, vertikal eller horisontell, den kan kretsa kring familj och religion, eller kring yttrandefrihet, individualism och sekulära värderingar.
Ett politiskt system klarar sig inte utan ett visst mått av nationalism, något slags tanke om att politikerna bör försöka göra tillvaron bättre framför allt för medborgarna i landet, något slags idé om att människorna som bott där länge hör ihop och något slags politik för att främja gemenskapen. Och om befolkningen tycker att det egna landet är lite bättre än alla andra länder, är det kanske rentav ett gott betyg åt demokratin: folk är nöjda och anser att de fått vad de röstat på.
Det avgörande är omfattningen, styrkan. Tar nationalismen över hela samhällsdebatten, så att alla andra, materialistiskt förankrade frågor skjuts åt sidan? Tävlar politikerna i vem som uttrycker sig fränast gentemot EU? Syftar all kulturpolitik till att förhärliga nationen? Blir det väldigt viktigt att väldigt precist kunna peka ut vem som hör hemma i den nationella gemenskapen och vem som inte gör det? Antas fosterlandskärleken fylla den stora existentiella tomhet människor påstås känna i dag? Om ja, då är fara år färde och dags att ställa ner saltkaret.
Men annars skulle jag gärna skapa ännu en etikett och be er ansluta er till min rörelse, ”den avslappnade nationalismen”. Lagom är bäst.