Susanna Birgersson
Man baxnade ju när man läste det där uppropet från ett femtiotal anställda på Sveriges radio. Kravet på en exakt andel anställda med utomeuropeisk bakgrund är både underligt och obehagligt.
I och för sig delar jag uppfattningen att journalisters bakgrund och erfarenheter spelar roll för vilka nyheter de letar efter och hur dessa vinklas.
Den som växte upp med föräldrar som fick vända på slantarna, reagerar sannolikt på andra saker än den som fick ett välfyllt sparkonto i doppresent. Allt kan spela roll; som att ha barn eller inte ha barn, ha haft cancer eller inte haft cancer, ha en funktionsnedsättning eller inte ha det, ha varit mobbad eller inte ha varit mobbad, att ha viktproblem eller ett perfekt BMI, att betraktas som vacker eller alldaglig, att gilla datorspel eller inte gilla datorspel.
Den som har personer i sin närhet med psykisk sjukdom eller missbruksproblem är troligen uppmärksam på en särskild del av lagstiftningen och den offentliga servicen. Och så vidare.
Det journalistiska idealet att en persons erfarenheter och åsikter inte ska påverka vad han eller hon väljer att undersöka, är just ett ideal – inte en korrekt beskrivning av kåren.
Därför finns det en poäng i att journalister inte är exakt likadana, inte har exakt samma bakgrund, samma erfarenheter eller för den delen samma åsikter. Det är rimligt och bra att på det stora hela sträva efter att de som förmedlar bilden av verkligheten är rotade i olika delar av denna verklighet.
Varför tvingas journalister som uppnått pensionsåldern att sluta?
Etniskt ursprung är onekligen en variabel, och ingalunda ovidkommande, men det är en variabel, en bland många. Att den skulle väga så mycket tyngre än alla andra, det är långtifrån självklart. Uppropet ingår i en destruktiv diskurs där etnicitet har gjorts till den allt överordnade egenskapen och där varje del av samhället förutsätts vara marinerad i rasism. Det är en bristfällig samhällsanalys.
Orsaken till underrepresentationen är sannolikt inte rasism. De flesta medieredaktioner skulle nog vilja anställa fler journalister med utomeuropeisk bakgrund, om det bara fanns. Men eftersom ungdomar med invandrarbakgrund ofta föredrar utbildningar som ger bättre utsikter till fast och välavlönat jobb, är utbudet skralt. Det kan inte, hur gärna man än vill, beskrivas som diskriminering.
Hudfärgsfokuseringen skymmer också andra, minst lika viktiga mångfaldsperspektiv, till exempel detta: Varför tvingas journalister som uppnått pensionsåldern att sluta? Till och med skickliga och populära nyhetsankare på tv som själva skulle vilja jobba ett tag till tvingas bort vid en viss ålder.
Ålder är en faktor som åtskiljer människor. Tillvaron som 75-åring är väldigt annorlunda än tillvaron som 30-åring. Förutsättningarna är helt olika, liksom framtidsutsikterna. Det borde vara en tillgång att ha personer på redaktioner som var vuxna redan på 70-talet, som hunnit bli medelålders innan internet kom, människor som vet hur det var att vara tonåring innan 1968, journalister som minns tiden innan politiken likriktade all utbildning, och folk som vet hur det känns att ha artros i knäna.
En allt större del av Sveriges befolkning blir allt äldre. Medieredaktioner med genuina mångfaldsambitioner borde bli bättre på att försöka spegla också den demografiska förändringen.