Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Nya och gamla svenskar kan mötas i Mumindalen

Tove Janssons Farlig midsommar om Mumintrollen skulle kunna ingå i en svensk litteraturkanon.Foto: ARNE JÖNSSON / JÖNSSON ARNE DN PRESSENS BILD
”Tänk om både Malin och Abdul läst om när Mumindalen plötsligt fylldes av vatten.”Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES - PELLE T NILSSON

Trådarna som håller ihop det svenska samhället brister, en efter en. Vi måste spinna nya, nu. Det allra första steget borde vara att införa en litteraturkanon i grundskolan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Segregationen ökar. Klyftorna vidgas. Våldet eskalerar, och med det ilskan, misstron och maktlösheten. Nästan en femtedel av alla som bor här är födda någon annanstans. Hur ska vi hålla ihop det här samhället? Vad hände med stödet för en omfördelande välfärdsstat kvar om det saknas samhörighet? Det är bråttom nu. Vi bor i samma land, men lever i skilda universum. 

I en mycket angelägen artikelserie om liberal nationalism i nättidskriften Kvartal, skriver statsvetaren Björn Östbring om behovet av en samhällelig kultur: ett gemensamt språk, grundläggande sociala konventioner och historisk och kulturell kunskap. I ett mångetniskt land behövs något som förenar: en arena, något att tala om, tänka kring, referera till och anpassa sig till.

Alla ska veta vilka rättigheter den svenska lagstiftningen ger varje enskild individ, men tro och värderingar måste, i en liberal demokrati, få vara vars och ens ensak. Kulturen däremot! Den svenska kulturhistorien är obegripligt lite använd för att uppnå integration mellan gamla och nya svenskar, skapa gemenskap tvärs över generationsgränser och bygga broar mellan storstad och glesbygd.

Inför en litteraturkanon

Det allra första, det enklaste och billigaste steget borde givetvis vara att införa en litteraturkanon i grundskolan.

Tänk om några av de böcker Malin i Motala hade läst när hon gick ut nionde klass var precis samma som de Abdul i Angered hade läst? Tänk om båda två hade känt vämjelse och medlidande med Per Lagerkvists Dvärgen. Tänk om de läst om den judiske pojken Otto i Elisabeths Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar, om de fått inblick i det tidiga 1900-talets klassamhälle genom Moa Martinssons Mor gifter sig.

Tänk om både Malin och Abdul läst om när Mumindalen plötsligt fylldes av vatten i finlandssvenska Tove Janssons Farlig midsommar. Eller varför inte, när vi ändå är inne på den östraste delen av den svenskspråkiga kultursfären, något av fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff? Tänk om båda vetat vilka doktor Glas och pastor Gregorius var.

Det skulle vara en konkret koppling mellan Malin och Abdul, men också mellan dem och den svenska kulturen.

Även infödda behöver integreras

Häromåret stod Ebba Busch Thor i tv och argumenterade för införandet av en litteraturkanon. Själv blev hon gjord till åtlöje när hon inte kunde ange författaren till en enda av de svenska klassiker som programledaren nämnde. Men tittarna kunde inte ha fått en bättre illustration av hur angeläget hennes förslag var.

Många av oss med förfäder och anmödrar begravda i Skåne, Lappland, Jämtland, Gotland, Dalsland och Uppland behöver också integreras i den svenska kulturen, för att bottna, för att kunna möta varandra och för att kunna möta dem som kommit utifrån och vill bli en del av Sverige.

Det måste inte vara en heltäckande lista, den måste inte vara lång. Den måste inte innehålla de allra, i alla avseenden bästa, mest högtstående, mest betydelsefulla verken. Den måste inte vara skriven i sten, utan kan justeras lite ibland, efter behov. Poängen vore dess själva existens.

Trådarna som håller ihop det svenska samhället brister, en efter en. Vi måste spinna nya, nu.