Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Nej, Payam Moula, jag vill inte med och campa

Foto: VICTOR SVEDBERG
Den ljuvliga ”Man ska ha husvagn” sjöng Per Fritzell i Galenskaparnas ”Macken” (Föreställning på Cirkus i Stockholm, 2018)Foto: JAN ELLSINGER

Payam Moulas politiska princip påminner om en lågbudgetkomedi

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Tänk om politiken kunde handla om det allra viktigaste i livet. Tänk om vi hade en idé om vad som är värt att sträva efter. Skulle vi inte få ett människovänligare samhälle då? Ett med mindre psykisk ohälsa, mindre miljöförstöring, mindre ojämlikhet och mindre ensamhet.

Ungefär så lät det från Payam Moula, chefredaktör på den socialdemokratiska tidskriften Tiden, i Dagens Nyheter häromdagen. 

Det är inte svårt att förstå hur han känner, och han är långtifrån ensam i sin klagan.

”Vad är meningen med livet, vad är värdefullt att göra, vad är meningsfullt att vara?” Dessa är de allra viktigaste frågorna för människan, men tyvärr är det ingen som pratar om dem där det skulle behövas som allra mest, inom politiken, skriver Moula, och drar slutsatsen att liberalismens källa har torkat ut. Politiken behöver en högre idé än det förbrukade idealet om ”frihet”. 

Ni vet ju hur det blir: En campare vill lyssna på fågelsång, en annan är så pratglad att fåglarna skräms i väg...

Förundrad konstaterar han att människan av sig själv vet vad det goda är, och att vi längtar efter detta. Meningen med allt, det är, som huvudpersonen i filmen ”Into the Wild” formulerar det: ”Lyckan. Den som bara är äkta när den delas.”

Det finns två problem med visionen om politik som utgår från en idé om livets mening. För det första att den är så abstrakt att den lustigt nog blir meningslös. För det andra att den blir förtryckande om den konkretiseras.

Med hjälp av filosofen G A Cohen försöker Moula lösa dilemmat: Tänk er samhället som en campingtur. Alla ska med men alla får göra vad de vill, varken ledda eller hindrade av någon.

Fast en sämre metafor kan man nästan inte tänka sig. Ni vet ju hur det blir: En campare vill lyssna på fågelsång, en annan är så pratglad att fåglarna skräms iväg och ornitologen blir sur. En tredje deltagare vill ha amorösa nätter med en fjärde som inte alls vill. En sjätte är nykterist, den sjunde kan inte njuta av sin drink om inte alla närvarande deltar i skålandet. Och så vidare. Det är manus till en lågbudgetkomedi – inte en politisk princip.

Ska vi inte fortsätta att bråka i stället för att låtsas att vi kan enas?

Det fina med ett samhälle är att det inte är en campingtur. Det behöver inte bli kaos för att vi värdesätter helt motstridiga saker. En anser att meningen med livet är att följa Jesus, en annan att lyda Allah. Någon är hedonist, en annan asylaktivist. En del jagar bildning, andra extas. Några är nöjdast på sitt ödetorp, andra lever för att se mer av världen. Många finner meningen i sitt arbete, i ateljén, i klassrummet, i operationssalen. Ännu fler arbetar för att de måste – och söker glädjen i nära relationer eller fritidsintressen. En del vill inte jobba alls.

Vem har rätt, och vem ska avgöra det?

Jag förstår inte hur Payam Moulas idealsamhälle ser ut, det som ska ordnas efter Det verkligt goda, men där alla ändå själva får bestämma hur de vill leva. Själv ser jag bara en anständig möjlighet: att låta så många livsval som möjligt stå öppna för så många som möjligt, samtidigt som vi begränsar skadeverkningarna av den mänskliga naturens grymmaste och mest egoistiska sidor. (För människan är sannerligen inte bara god och meningssökande – som man kunde få intryck av i Moulas text.) 

Var hamnar vi då? Jo, i en lite tråkig liberal demokrati där man diskuterar skolval, skattesatser och kriminalpolitik.

Det finns tusen saker att förbättra, bekämpa, strama upp, rensa bort och organisera på ett rimligare sätt. Ska vi inte fortsätta att bråka om det i stället för att låtsas att vi kan enas om vad meningen med livet är?