Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Nästa kulturminister bör vara kristdemokrat

Nästa kulturminister bör vara kristdemokrat, eller i alla fall svara som en kristdemokrat på frågan om vilken som är den viktigaste kulturpolitiska reformen.Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Ebba Busch Thor har förstått vilken kulturfråga som är viktigast.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Pippi, Solsidan, Snusmumriken, Agneta Pleijel, Kristina från Duvemåla, och så Pippi igen.

I DN kultur fick samtliga partiledare härom veckan berätta om sina bästa och värsta kulturupplevelser, om vilka böcker som ligger i att-läsa-högen och om vilken musik som ger energi. Det var en sån där lättsam intervjukavalkad i valrörelsetid som framför allt avslöjar hur partiledarna själva vill uppfattas. Men som väljare fäster man sig förstås vid frågorna om vilken kulturpolitik partierna avser att föra.

Så här svarar Ulf Kristersson på frågan om vilken som är den viktigaste kulturpolitiska reformen: ”Vi har ett fokus på barn och unga och vill fortsätta utbyggnaden av skapande skola som ger barn och unga tillgång till kultur och eget kreativt skapande.”

Det är tyvärr fel svar. Fast behjärtansvärt, är det inte den viktigaste kulturreformen, inte för en borgerlig politiker. Att värna bildning och konstens frihet, säger Jan Björklund. Också bra, förstås. Annie Lööf har glesbygdsperspektiv och vill till exempel låta Kungliga operan göra uppsättningar på Dalhallas scen. Intressant, onekligen. 

Avpolitisera museerna

Men den enda partiledare som förstått vad som just nu är den allra viktigaste kulturpolitiska åtgärden är Ebba Busch Thor. Hon svarar: ”Att avpolitisera de statliga museerna och låta historia och kulturarv få vara viktiga i sig själva.”

Vad betyder det?

Det betyder, som litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg skrev i Axess tidigare i somras, att vi ska rikta blicken mot tingen. Att vi behöver en nationell kulturpolitik som låter föremålen tala till oss. Statyerna, avbildningarna och hällristningarna, våra medeltida kyrkor eller bonaderna i hälsingegårdarna – de ska inte användas vare sig till att främja miljöpartistisk värdegrund eller frammana flammande fosterlandskärlek hos betraktaren. De berättar om hur det var, varifrån vi kommer, som Hallberg skriver, ”om attityder till livet och levandet”. Låt tingen tala.

Svenska Dagbladets Ola Wong har noggrant beskrivit det kulturpolitiska haveri som i detta nu pågår på världskulturmuseerna och Statens historiska museer. Genom den nya kulturarvslagen, genom organisationsförändringar och chefsutnämningar har regeringen gjort de statliga museerna till verktyg för att motverka främlingsfientlighet och segregation, verksamheter som ska främja demokrati, integration, jämställdhet och öka befolkningens kärlek till mångfald. Det är naturligtvis lönlöst. Museer kan ju inte minska segregation. Men vad värre är, kunskapen om hur människor levat, tänkt och handlat fördunklas när 2010-talets normkritik ska kletas ut över museernas samlingar.

Borgerlig kulturpolitik

Dessutom ska utställningarna vara precis lika tillgängliga för precis alla ”oavsett bakgrund, förförståelse, åsikter och funktionsförutsättningar”, som Statens historiska museer skriver på sin hemsida. Det förutsätter ett så infantilt tilltal att den vuxne, bildade besökaren sannolikt tvingas vända i dörren.

Det är därför nästa kulturminister bör vara kristdemokrat, eller i alla fall svara som en kristdemokrat på frågan om vilken som är den viktigaste kulturpolitiska reformen: ”Att avpolitisera de statliga museerna och låta historia och kulturarv få vara viktiga i sig själva.”

 

Fotnot: I tv-spelaren ovan visas Ledarsnack - ett åsiktsprogram från Expressens ledarredaktion. Denna gång om extremism och hedersförtryck med Ann-Sofie Hermansson och Nalin Pekgul.

 

Läs också:

Alliansen måste undvika danska borgares misstag