Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Lär dig att vara nöjd och rädda klimatet på köpet

Vi borde öva oss i måttfullhet, självbehärskning och förnöjsamhet, skriver Susanna Birgersson. Foto: / EPA TT NYHETSBYRÅN

Klimatkrisen manar oss att förändra våra ideal. Vi borde öva oss i måttfullhet, självbehärskning och förnöjsamhet. 

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Vi kan frågeställningarna vid det här laget: Hur ska vi lösa klimatkrisen? Hur ska vi förvalta planetens resurser? Hur lever vi ”hållbart”, som det brukar heta med ett vagt och vittomfattande begrepp.

Svaret handlar om koldioxidskatter, kemikalieförbud, energipolitik och fiskekvoter, om forskning och innovation. Men också om oss, om vår livsstil, om våra val och våra krav. Medan den liberala, framstegsinriktade miljöpolitiken främst lägger vikt vid sådant som effektiv beskattning, och teknikutveckling, förenas konservativa med kapitalismkritiska miljövänner i ett större intresse för den enskilda individens ansvar.

Begränsningens konst

Svend Brinkmann, psykologiprofessor i Århus och numera storsäljande författare, har nyligen utkommit med boken ”Gå glip” (ungefär ”Ge upp” eller ”Gå miste om”). Han menar att det enda sättet att lösa miljö- och klimatkriserna är att vi lär oss, som bokens undertitel lyder, ”begränsningens konst i en gränslös tid”.

Hela världen ligger för våra fötter, vi uppmanas att ta för oss, att aldrig nöja oss, att ständigt utvärdera – oss själva och våra relationer, att ständigt uppdatera – oss själva och våra tekniska prylar, att resa mer, att se mer, att söka vidare, att byta stil. Mycket av detta handlar om eller åtföljs av en aldrig sinande konsumtion. Ständigt nytt, ständigt mer. Och så kan vi inte hålla på, säger psykologiprofessorn liksom en stor del av forskarvärlden.

Därför bör vi göra en dygd av nödvändigheten – samtidigt som det är nödvändigt att vi lär oss begränsningens konst även av andra skäl. Brinkmann ger flera olika typer av argument. Det han kallar ”det estetiska argumentet” går ut på att vi bör se på våra liv som konst. För att skönhet och mönster ska framträda måste en konstnär sudda ut det som stjäl fokus. Precis det som måste till för att fördjupas som människa.

Svend Brinkmann om klimatkrisen

Man kan inte både utforska kärleken i en långvarig relation och ständigt vara öppen för nya äventyr. Eller för att ta ett exempel som anknyter direkt till klimatfrågan: Många människor reser hit och dit över hela världen, insuper och låter sig svepas med av dofter och intryck, blir uppfyllda men är strax på jakt igen, efter nya upplevelser, mer underhållning, mer spänning och allt lyxigare avslappning. Det finns andra sätt att resa. Man kan välja att först läsa om den plats man planerar att besöka, man kan studera dess politik, kultur, historia och läsa de främsta författarna, man kan knyta kontakter och efter resan försöka upprätthålla dem. Kanske återvända. Om man reser så, liksom på djupet, blir det automatiskt färre resor. Men de man gör kommer att få större betydelse.

Det är outhärdligt när klimatkrisen görs till religion, när vi förväntas klä oss i säck och aska för våra klimatsynders skull, där den som oroar sig mest för klimatet är den frommaste av alla troende. Och jag vill heller inte reducera dygder till medel för att lösa klimatkrisen. Men omvänt, däremot: efter att ha läst Brinkmanns bok kan jag inte låta bli att tänka att klimatkrisen manar oss att förändra våra ideal på ett sådant sätt att de klassiska dygderna återigen får bli vägledande.

Vi behöver lära oss att tacka nej, att hålla fast blicken, att gräva djupare. Dygderna vi borde öva oss i är måttfullhet, självbehärskning och förnöjsamhet. 

 

Läs också:

Vill Lars Adaktusson locka klimatskeptiker till KD?

Bilresan är en värre miljöbov än plastpåsen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!