Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Man måste inte vilja ingå i gemenskapen

Den som genom klädesplagg som niqab gör sig omöjlig på arbetsmarknaden ska givetvis inte bli försörjd av det offentliga. Foto: FRED ERNST / AP TT / NTB SCANPIX

Det ska inte vara förbjudet att bära burka eller niqab. Men det offentliga ska inte försörja kvinnor som med sina klädesplagg gör sig omöjliga på arbetsmarknaden.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Danska Folketinget är i färd med att införa ett burka- och niqabförbud – lätt kamouflerat som ett generellt maskeringsförbud så att liberalerna i regeringspartiet Venstre ska kunna se sig själva i ögonen. I Sverige är det än så länge bara SD och KDU som propagerat för förbud. Men snart kommer fler följa efter, det brukar bli så. Vi kan därför redan nu förbereda oss på en ordentlig debatt. Inte fjuttdebatterna om specifika klädregler här och där. Nej, snart kommer den heltäckande debatten om kvinnor som uppträder i burka och niqab på gator och torg, på bussar och tåg, i föreläsningssalar och på vårdcentraler. Den debatt där skarpa politiska förslag läggs, alla partier tar ställning, och riksdagen fäller avgörandet.

Burkadebatten i Danmark

Som vanligt kan vi förbereda oss genom att studera debatten som den förts i Danmark. Här förekommer alla de vanliga argumenten för, alla de kända argumenten mot, till exempel: 

• Niqab visar på ett vidrigt förtryck som inte hör hemma i Danmark. 

• Ja, men ska vi straffa de förtryckta? Förresten är det många som själva valt att klä sig så.

• Vi kan inte tillåta att kvinnors identitet suddas ut i det offentliga rummet. 

• Suck, tänk att det alltid är kvinnors kroppar och klädsel som blir föremål för lagstiftarnas ”omsorg”. Dessutom talar vi om ett hemskt litet antal, kanske ett par hundra kvinnor.

• Förvisso, men frågan gäller inte antalet utan principen.

Vilken princip då? Det är här vi börjar närma oss det jag uppfattar som det understa lagret i förbudsivern. Häromveckan anordnades tv-debatt mellan ett antal politiker, dirigerad av den oförbätterlige och fullständigt briljante Clemens Kjersgaard. Och som en av deltagarna då uttryckte det: ”Det är alldeles uppenbart att dessa kvinnor har ställt sig vid sidan av samhället”. 

Jag tror att det är detta som är ”principen”: Man ska vilja vara delaktig i samhället! Men för att vara delaktig måste man kunna interagera med andra människor och det låter sig svårligen göras om man samtidigt täcker sitt ansikte. 

Det är ett argument som talar direkt till min magkänsla. Kvinnor som med hot om våld tvingas klä sig i burka, niqab, eller för den delen hijab, är det givetvis bara synd om. Jag tror dock att det finns bättre sätt att hjälpa dem än genom förbud. Nej, min egen förbudsinstinkt gäller kvinnorna som säger sig täcka allt av egen fri vilja, de som faktiskt väljer att avskärma sig från oss andra.

Inget försörjningskrav

Min åsikt, däremot, är att det inte ska vara förbjudet att isolera sig, att man faktiskt inte måste vilja ingå i gemenskapen. Man får bli eremit, man får dra sig undan, man får låsa in sig i sin lägenhet och aldrig gå ut. ”Friheten att utvecklas i gemenskap med andra, ett grundläggande behov för varje människa” – som KDU formulerar ett av förbudsargumenten – får inte bli ett tvång. Detta är svårsmält, inte minst för danskarna. Föreställningen om ”sammenhængskraften” är stark: folket är litet och därför är det extra viktigt att hålla ihop samhället i en känsla av gemenskap. 

Men stater som förkastar totalitarismen bör akta sig för att kräva total uppslutning kring det gemensamma.

Att man sedan fullt ut måste ta konsekvenserna av sitt val är en helt annan sak. Den som genom sina kläder gör sig omöjlig på arbetsmarknaden ska givetvis inte bli försörjd av det offentliga. Det är självklart.

 

Läs också:

Lär dig att tygla ilskan och föraktet 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!