Susanna Birgersson
Svensk offentlighet är en krutdurk.
I veckan har SvD-krönikören Lena Anderssons artikel om hunger genererat så mycket raseri att vår energiförbrukning borde vara säkrad. Innan dess rasade vi om drag queen-events för barn, dag efter dag, vecka ut och vecka in. Det hetsades mot såväl dragartister som kritiker.
Vartenda ämne som bara på minsta sätt berör grundläggande värderingar får offentligheten att explodera. Måste det vara så? Jag frågar, för i Danmark diskuteras många liknande frågor som i Sverige, men utan den oerhört ödesmättade klangbottnen.
Den debattglada högerpolitikern Henrik Dahl protesterade till exempel mot en drag-tillställning för barn på ett bibliotek i Köpenhamn. Han fick till svar att han var dum och inte respekterade ”armslängds avstånd”. Några andra inlägg här och några där såg man, och sen var det inte så hemskt mycket mer med det.
Varför blir allt så stort, hetsigt och infekterat i Sverige?
Jag tror att förklaringen är denna: Sverige befinner sig i en extremt omvälvande tid. Allt omprövas nu. Migrationspolitiken och kriminalpolitiken förstås, men också Nato och försvarspolitiken, liksom medborgarskapet och svenskheten. Efter 16 år i parlamentarisk isolering har det ömsom nationalkonservativa, ömsom högerradikala partiet förvandlats till regeringsunderlag.
Socialdemokraternas dominans utmanas på ett nytt sätt, framför allt genom den parlamentariska verkligheten, men också genom sådant som en ny lotterilag.
Fundamenten skakar.
Sverige befinner sig i en extremt omvälvande tid. Allt omprövas nu.
Många människor är rädda, på allvar rädda att det är för sent att komma tillrätta med segregationen och kriminaliteten, och att vårt samhälle kommer att bli mer våldsamt, otryggt och ojämlikt. Många, fast andra, människor är livrädda för att Sverigedemokraternas inflytande över regeringen leder oss mot ett auktoritärt och reaktionärt Sverige.
När grundstämningen är så spänd, kan minsta lilla kulturkrigsfråga starta en brand.
Allt det omvälvande som vi står inför har redan hänt i Danmark. Migrationspolitiken lades om för över 20 år sedan. Det finns ingen konflikt om den saken längre. Detsamma gäller kriminalpolitiken. Den borgerliga regering som tillträdde 2001 tog hjälp av Dansk folkeparti som fick fira ett decennium av politiska segrar, varefter den typen av partier har haft allt svårare att hitta en nisch. I dag finns det tre utpräglat populistiska partier – och för närvarande har inget av dem något inflytande.
Efter en livlig debatt fick Danmark en litteraturkanon redan 2004. Den används i skolan och skrivs om lite ibland. Ingen har några större invändningar.
Socialdemokraterna är alltjämt det största partiet, men när LO-förbunden distanserade sig från partiet och i stället gick ihop med ett av tjänstemannaförbunden blev S till ett parti bland andra.
De stora konvulsionernas tid är över. Danmark styrs nu av en stor mittenregering där de båda historiska motståndarna ingår, tillsammans med ett nystartat mittenparti. De stora partierna tycker nämligen ungefär likadant i allt väsentligt.
Det kulturkrig som utkämpades på 00-talet är slut. Det är fred i Danmark.
Man kan bli avundsjuk för mindre.