Susanna Birgersson
Sedan några år tillbaka arbetar jag deltid för att kunna ta hand om mina barn. Och jag har kommit att avsky den ekonomistiska feminism för vilken allt handlar om pengar och krossade glastak, den feminism där frihet enbart definieras som att vara en ekonomiskt oberoende individ.
En sådan feminism – en som inte på riktigt värderar det omsorgsarbete många kvinnor utför, och vill utföra – den är kvinnofientlig. Jag kan knappt fatta att det finns feminister som framhåller USA som föredöme, bara för att det finns fler kvinnliga toppchefer där. Det är alltså landet där många kvinnor tvingas lämna sina några veckor gamla bebisar hos dagmammor, för att inte själva förlora jobbet. Visst, systemet genererar kanske fler kvinnliga chefer, men till vilket pris? Förresten genererar det också fler hemmafruar.
Jag vill tro att den feminismen är passé och på utdöende, men tyvärr. I torsdags, till exempel, försökte Moderata ungdomsförbundet påkalla moderpartiets uppmärksamhet med ett förslag till jämställdhetspolitik. I en debattartikel i SvD kunde man läsa följande:
”Vilken är vår tids stora jämställdhetsutmaning? Kvinnor jobbar oftare deltid och är föräldralediga oftare och längre. Dessutom är de mer sällan chefer och har ett mindre sparande och ägande. Den stora jämställdhetsutmaningen är ekonomisk frihet och möjligheten att stå på sina egna ben.”
Bland lösningarna nämndes färre föräldradagar och en kortare period under vilken man får ta ut ersättning. Vad som inte nämndes i artikeln, men som alla förstår, är att de minsta barnen följaktligen ska börja på förskola ännu tidigare och vara där ännu längre dagar. Som om barnomsorgen för de minsta inte redan är rätt ansträngd.
Eller som barnpsykologen Malin Bergström konkretiserade frågan i DN häromveckan: ”Hur hinner tre pedagoger se till att tolv ettåringar har torra blöjor och varma vantar?”
Ja, och hur mycket tid finns det kvar till att gosa, jollra och leka, när alla småttingarna fått varm mat, torkade tårar och knäppta overaller? Inte jättemycket väl? Ska vi trycka in ännu fler, ännu yngre barn, i denna verksamhet?
Låt mig också säga några ord om de färre kvinnliga cheferna. Visst, kvinnor har under årens lopp slagit huvudet hårt i glastaket. Men sanningen är att väldigt många företag, myndigheter, universitet, partier och andra slags organisationer nu är så måna om att framstå som jämställda att de aktivt letar efter kvinnor att sätta på chefsposter.
Inte sällan kan det rentav vara lättare för kvinnor med chefsambitioner att nå toppen än det är för män. Glastaket har blivit väldigt tunt över stora delar av arbetsmarknaden. Ska vi inte snart sluta låtsas motsatsen?
Lyckligtvis kan man lite längre ner i Muf:s debattartikel skymta ett annat, rimligare perspektiv. Så här står det:
”Det är värt att fundera på om människor inte bör kunna bli mer beroende av varandra, snarare än av statens skyddsnät. Kanske kan exempelvis makar vara ansvariga för att hjälpa varandra ekonomiskt när de i samförstånd kommit överens om att den ena ska vara hemma mer.”
Det är förstås det slags familjepolitik ett borgerligt parti bör utveckla. En politik som bygger på att människor prioriterar olika saker i livet, på insikten att det finns fler värden i livet än pengar och karriär, en politik som värdesätter fler insatser än de som genererar skatteintäkter.