Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Kan samtiden sluta kladda på vår historia?

Fårö Kyrka, invigd på 1300-talet. Den som får för sig att klatscha till dessa väggar kan nog räkna med att få spela schack med Ingmar Bergman, som här vilar. Foto: ROGER VIKSTRÖM
Madonnabild från 1200-talet från Slite kyrka, Gotland. Foto: REFOT / REFOT
Medeltida kalkmålning, Elmelunde Kyrka, Danmark. Foto: LASSE OLSON / EXP

De moderna flosklerna står i vägen för mötet med den medeltida människan.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

En del åker till Gotland för politikveckan i Almedalen. Det har jag slutat med. Mingel, snabba analyser och överfulla pressrum var visst inget för mig. 

Numera åker jag i stället till kalkstensön i början av sommaren när husen fortfarande kan hyras till halvpris, för att njuta av orkidéerna och syrenhäckarna, de säregna ortnamnen och, framför allt, av de medeltida kyrkorna: gotiska stenportaler, månghundraåriga välbevarade glasmålningar och inmurade romanska stenreliefer.

För varje ny kyrka lär jag mig att ännu mer uppskatta skönheten i dem jag tidigare sett. Det är väl så känslan för det vackra utvecklas. Men starkare än skönhetsupplevelsen är viljan att förstå vilka slags människor som byggde dessa kyrkor. 

Hur var livet för en gotländsk bonde, fiskare eller handelsman på 1100-talet? Hoten om missväxt och sjukdom, krig och plundring var naturligtvis ständigt överhängande. 

Ändå fanns energin och beslutsamheten att bygga magnifika kyrkor i var och varannan by, och på minst två platser – detta är nästan det mest fascinerande – förmå bysantinska konstnärer att hjälpa till med utsmyckningen. 

Var det under handelsresor till Novgorod som kontakten tagits månntro?

Nutidsklotter direkt på kyrkoväggen?

Till Garde kyrka åkte jag häromveckan för att titta på några sådana målningar. Stillsamma helgon med utsökta anletsdrag, långt från de burleska smådjävlar som lokala konstnärer flera hundra år senare prydde kyrkorna med.

Men i år hade samtiden varit framme och klottrat i Garde. På ett anslag kunde man läsa om hur kyrkan alltid har varit en ”mötesplats”. På 1200-talet liksom nu. Här kan man sitta ner, blunda, lyssna till tystnaden. ”Upplevelsen och tankarna är dina egna. Låt dem komma!” 

Därefter följde en presentation av ett uppklistrat modernt konstverk i något slags försök till medeltidsstil. Målningen föreställde en präst som håller ut sin hand över vad som ser ut som flyktingar från ett förlist fartyg. 

Besökarna upplystes också om att konstnären bett om lov att måla direkt på väggen men fått nej. Tänka sig.

Samtiden som babblande linslus

Det är som om samtiden lider under tvångstanken att den alltid och överallt måste manifestera sig själv. När jag åker till Garde är det ju för att jag söker något annat, något annat än det jag ständigt möts av i min vardag, något annat än det där som dagligen massproduceras i min egen hjärna. 

Nutida låtsaskalkmålningar hjälper mig inte att förstå originalen. Tvärtom, kan man säga. Upplysningen om att jag befinner mig på en ”mötesplats” skapar inga möten, uppmaningen att lyssna till tystnaden skänker inte precis någon inre frid. 

Samtidsuttrycken finns runt oss hela tiden och minsta motståndets lag manar mig att se nyproducerade tv-serier präglade av 2000-talets värderingar, framför att besöka de etruskiska samlingarna på Glyptoteket. Den gör att jag hellre umgås med tankar liknande mina egna än försöker förstå medeltida poesi och filosofi. Men det är när denna lag trotsas som världen kan vidgas en aning för oss, på det hela taget, väldigt små människor.

Om man fick önska sig något av en kulturpolitik, vore det att den insikten fick vara vägledande i hanteringen av den bit av världskulturarvet som Sverige har fått att förvalta. 

 

Läs också:

Vikten av att vara vuxen, värdig och välklädd 

Jag flyttar inte hem till vårdkrisens Sverige

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!