Susanna Birgersson
Kvinnor skickas hem några timmar efter förlossning, även förstföderskor. Akuttiderna på vårdcentralerna ångar bort lika fort som daggen en sommarmorgon. Sjuka barn flygs utomlands.
Tusentals och åter tusentals operationer skjuts upp, och sedan skjuts de upp igen. Läkare lägger allt mer tid på att prioritera bland patienter, att bestämma vem som ska skickas hem, fast det egentligen inte är försvarbart ur vårdhänseende.
Pengarna går till hyrläkare i stället för sjuksköterskelöner. Sköterskorna säger upp sig och de som stannar kvar knäar under stressen och extrapassen.
Det är inte brottsstatistiken som gör mig tveksam till att flytta över sundet och hem till Sverige. Rätt eller fel föreställer jag mig att de platser där jag funderar på att bo fortfarande är trygga. Som amerikanska gated communiities, fast med osynliga, sociala stängsel.
Det är orättvist så det skriker om det, men sanningen är ju att den del av brottsligheten som ökar och förråas, huvudsakligen drabbar dem som bor i så kallade utsatta områden.
Sjukvårdskris skrämmer mer än brottslighet och skolkaos
Skolsituationen gör mig betänksam. Är det så stökigt, dåligt och kravlöst som man får intryck av? Nog går det väl fortfarande att hitta hyfsade skolor, och visst kan man som förälder fylla i de bildningsluckor som uppstår av det överdrivna fokuset på ipad-träning och värdegrundsövning? Föreställer jag mig.
Det är situationen inom vården som verkligen avskräcker. Och det lugnar mig inte ett dugg att det är den drygt 30-årige Gabriel Wikström som är sjukvårdsminister i detta läge.
Vad har han gjort för att kvalificera sig för den uppgiften?
Ibland tänker man förhoppningsfullt att krisen inte är en kris utan en samling olyckliga ögonblicksbilder, att det är de blodtörstiga medierna som ger en orättvist mörk bild av verklighetens på det stora hela rätt välfungerande sjukvård.
Men tyvärr: För en vecka sedan berättade P1-programmet Kaliber om situationen inom primärvården. Så mycket som en femtedel av landets alla allmänspecialister hade svarat på en enkät om arbetsmiljön.
Över hälften arbetar på vårdcentraler där det saknas läkare.
Över hälften av de svarande arbetar deltid för att orka med. Jag hajar till och tittar på siffrorna igen; jo det stämmer. 470 av 900 orkar inte jobba heltid.
Världens hårdaste skattetryck men brist på vårdplatser för barn
Dagen efter skrev Expressen om uppropet bland över 500 skånska primärvårdsläkare. Antalet vårdplatser i Sverige har minskat drastiskt de senaste tio åren och ligger nu i botten vid en europeisk jämförelse.
Krisen är på riktigt.
Så sluta med skrytbyggen. Stirra er inte blinda på pengarna. Det handlar om pengar – men inte bara om pengar. Titta på ledarskapet. Leta efter goda exempel. Var förmår politikerna samarbeta, över partigränser och mellan politiska nivåer, i stället för att blåsa upp varje tänkbar konflikt?
Var finns de riktigt duktiga och uppskattade cheferna, och vad utmärker deras ledarstil? Var är medborgarna överlag nöjda med vården?
I landet med ett av världens hårdaste skattetryck finns det inte tillräckligt med vårdplatser för svårt sjuka barn.
Jag flyttar inte hem förrän ni har löst det.
Läs också:
Vikten av att vara vuxen, värdig och välklädd
Skyll inte vårdkrisen på Stockholm, Wikström
Följ Expressen Ledare på Facebook för fler ledartexter och krönikor.