Susanna Birgersson
Kommer ni ihåg James Allison, en av förra årets Nobelpristagare i medicin? Oberoende av varandra hade han och Tasuko Honjo upptäckt hur man kan bota vissa typer av cancer genom att hämma immunförsvarets bromsmekanismer så att kroppen själv kan ta kål på cancercellerna.
Sharon Belvin var 22 år och skulle precis gifta sig när hon diagnosticerades med långt gången hudcancer. Det fanns ingen bot, men 2004 erbjöds hon att ingå i en av James Allisons försöksgrupper. Hon blev frisk, kunde fortsätta leva, kunde gifta sig och få barn, två barn som i dag är tonåringar.
Ofattbart. Fantastiskt. Tårframkallande.
James Allisons mamma dog i cancer när han var tio år. Själv har han drabbats av sjukdomen tre gånger. I intervju efter intervju gav han ett så oerhört sympatiskt intryck. Lite generad, osannolikt anspråkslös, oändligt tacksam.
Nobelpriset anklagas för att vara gubbigt
Jag har tänkt på James Allison många gånger den här hösten, ja, varenda gång jag har hört något om att Nobelpristagarna är gubbar, om att hela Nobeltillställningen är gubbig, om att det saknas förebilder för flickor och unga kvinnor, om att det är ett enormt problem att majoriteten av pristagarna är män.
Nu ska jag säga som det är: Gubbar är också människor. Äldre män har känslor och tankar precis som alla vi andra. Det kan vara synd om äldre män. De kan ångra sina livsval. De kan ha mobbats när de var barn, de kan ha kämpat med osäkerhet hela livet. De kan ha förlorat sina närmaste och käraste. Ibland kan de sätta ord på allmänmänskliga känslor. De kan ha fantastisk humor. De kan vara rädda för exakt samma saker som jag är rädd för. De kan ha uträttat stordåd för mänskligheten, riskerat livet, eller använt sin genialitet till att lindra mänskligt lidande. Som James Allison.
Av lätt begripliga skäl är de flesta Nobelpristagarna fortfarande äldre män. Många av upptäckterna som belönas är ett par decennier gamla, samtidigt som den större jämställdheten inom forskarvärlden ännu inte hunnit slå igenom på den allra högsta nivån. Alldeles uppenbart finns det en typ av nätverk där kvinnor ibland missgynnas. Medvetenheten om detta borgar för en förändring, om än långsam. Däremot finns inga garantier för att precis lika många kvinnor som män kommer att fullfölja naturvetenskapliga forskarutbildningar och sedan nå den absoluta toppen, även om alla strukturella hinder skulle ha undanröjts.
Men allt detta vet ni förstås; det jag reagerar över är inställningen att det liksom är tråkigt med sammanhang där majoriteten är äldre män.
Om det är en åsikt du hyser kan det bero på att du har en lite unken, eller kanske lite slapp människosyn. Du orkar inte riktigt intressera dig för människor vars attribut du inte tycker är spännande, människor som inte är exotiska eller attraktiva i dina ögon.
Handen på hjärtat, kan det vara så att du inte riktigt ids lyssna på de långa nobelföreläsningarna och inte kan motivera dig att försöka förstå de vetenskapliga sjumilakliv som belönas? Kan det vara ditt bristande intresse för naturvetenskapliga landvinningar som döljs bakom slentrianmässigt patriarkathat?
Tyvärr, måste jag meddela, Nobelpriserna kommer inte att bli roligare eller mer lättsmälta med ökad jämställdhet. Det kommer fortsätta vara ”gubbigt” även om hälften av pristagarna kommer i långklänning. Tack och lov.