Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Föräldrarna borde sättas i skolbänken vid terminsstart

Trenden i dag är att allt fler uppgifter läggs på skolan. Strålkastarljuset borde läggas på föräldrarna i stället.

Bespara de arma lärarna inspirationsföreläsningar när terminen börjar. Det är föräldrarna som behöver reflektera.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Var du en av de rektorer som tvingade sina lärare att sitta och lyssna på inspirationsföreläsningar i samband med terminsstarten? Betalade du femtiotusen kronor till en föreläsare med obefintlig kunskap om skolans värld? Bestämde du att den tid som hade kunnat läggas på planering och lektionsförberedelse i stället skulle slösas bort på floskler och pepp?

”Det handlade bara om att vi ska välja glädjen, lyssna på våra chefer, digitalisera allt och skapa roliga lektioner.” Så sammanfattade en Malmölärare sin upplevelse av en inspirationsdag för kommunens samtliga lärare för ett par år sedan. 

Ett pass som skulle handla om hjärnforskning blev till ”...en stå upp-föreläsning om att vi ska stötta varandra och bjuda på choklad och krama varandra. Den avslutades med att vi skulle sjunga en banansång”. 

En miljon kronor kostade eventet.

Lärare behöver inte ”inspireras”. Inspiration kommer av eget intresse och driv, fördjupning och ämnesfokuserad fortbildning, duktiga arbetskamrater, och när arbetsmiljön är rimlig – inte av kringresande powerpointprofeter.

Men vet ni vem som faktiskt skulle behöva inspireras? Jo, elevernas föräldrar. Det är de som borde bjudas in till en föreläsningsdag innan terminsstarten. Otaliga är de tänkbara ämnena, låt mig formulera ett par stycken: Vad är Tiktok och Snapchat och hur kan jag ta kontroll över vad mitt barn ser och gör på nätet? Sömn – hur hänger sömnbrist och psykisk ohälsa ihop? Mobbning – hur hjälper jag mitt barn om det mobbas, och hur hanterar jag om mitt barn utsätter andra? Porr – hur ger jag mitt barn en annan bild av sex? Läsning – varför är det viktigare än nästan allt annat mitt barn behöver lära sig? 

Behövs verkligen detta? Oh ja! Ansvarsflykten är enorm.

Det finns en utbredd uppfattning att barn gör som sina kompisar, att det är oundvikligt och som det ska vara. Om klasskompisarna har fri tillgång till Youtube, ja, då har väl mitt barn också det. Ungefär. Dagens föräldrar måste vakna. Ända tills barnen är 18 år har föräldrarna det yttersta ansvaret, ansvaret för vad de ser och gör, hur de beter sig och var de befinner sig. 

Pengarna kan tas från kontot för inspirationsdagar. Jag tror att väldigt få lärare skulle misstycka.

De har ansvar för att barnet sover tillräckligt. Det duger inte att själv gå och lägga sig och hoppas att tonåringen reglerar det där själv. En grundskolerektor jag känner berättar att om han kontaktar föräldrar och säger att deras barn mobbar eller utsätter andra barn för kränkningar, vet han med nära 100 procents säkerhet att föräldrarna kommer att svara att deras barn inte får tillräckligt stöd av skolan. Förbluffande många anser att hur deras barn uppför sig i skolan, är skolans ansvar. De måste vakna.

Trenden i dag är att allt fler uppgifter läggs på skolan. Det är alltid skolan som är lösningen på alla problem som upptäcks: skolan måste göra si eller så, mer av det ena, mindre av det andra för att barn och ungdomar ska bli gladare och tryggare, känna sig mindre stressade, få bättre värderingar, sundare kroppsuppfattning och så vidare. Så låter det i debatten, så låter det från politiker, och det är vad många föräldrar förväntar sig. 

Rektorer som ogillar den här trenden borde resolut rikta om strålkastarljuset, mot föräldrarna. Ett sätt vore att ordna föräldraföreläsningar, självklart frivilliga, men med nog så uppfordrande inbjudningar. Pengarna kan tas från kontot för inspirationsdagar. Jag tror att väldigt få lärare skulle misstycka.