Susanna Birgersson
Julfirandet var överstökat och det började dra mot nyår. Vännerna som brukade bjuda in mig till nyårsmiddag var utomlands. Några andra inbjudningar hade inte setts till.
Jag var 30 plus, rejält plus. Inga barn och ingen man i sikte. Att inte ha någon nyårsfest att gå på var den plågsamma manifesteringen av hur ensam jag i grunden var. Jag funderade på att ta tåget tillbaka till barndomsstaden och låta mina föräldrar förbarma sig över mig. Men jag orkade inte riskera signalfel och nerfallna ledningar bara för att slippa erkänna min egen ensamhet.
Jag bet i det sura äpplet, och se, det var mindre surt än väntat. Jag tittade på Sound of Music, åt min favoritpizza, lyssnade på kyrkklockorna och nyårsdikten i P1 och gick därefter till sängs.
En rätt bra kväll, egentligen. Men sorgen över att inte vara centrum i någons liv, att inte dela liv och vardag med någon annan än mig själv, var förstås oförändrad.
Ensamhet är ett folkhälsoproblem
Jag vet att jag inte är ensam om den ensamhet jag tidvis har upplevt. Den har blivit ett folkhälsoproblem, och priset vi betalar för vår självständighet. Fram tills helt nyligen föddes, levde och dog de flesta människor i samma socken. Tillvaron präglades måhända av svält och social kontroll, men folk var inte ensamma. I dag flyttar vi och byter sammanhang många gånger under livets gång. Och det är inte alltid vi landar mjukt i nya varma gemenskaper. Det vet till exempel Victoria. I Expressens serie om ensamhet berättar hon att hon sju år efter sin flytt fortfarande inte har några vänner på sin nya bostadsort.
Politikerna kliar sig i i huvet och föreslår sådant som social aktivitet på recept. Allt oftare, i lite olika versioner, framförs också idén att man borde blåsa nytt liv i människors religiositet. Inte så att folk nödvändigtvis måste börja tro på något övernaturligt, men i vetskap om hur välgörande det är att låta ritualer rama in det mänskliga livet, borde de ändå låta sig omslutas av religion och tradition.
Som kristen tycker jag att det är en förfärlig idé, en strategi för att bli lycklig på en lögn i stället för att bli fri genom Sanningen. Det är förmodligen dessutom lönlöst: Säkert finns det en och annan sofistikerad själ som kan finna tröst till exempel i den kristna liturgins tidlösa skönhet (även om Svenska kyrkans nya handbok visst varken är tidlös eller skön), men tror du inte på Gud är det både rimligare och roligare att gå på konstmuseum och teater, sjunga i kör eller starta en bokklubb.
Ensamhet på nyårsafton
Det är återigen nyårsafton och för många, liksom en gång för mig, en kväll att stirra sin egen ensamhet i vitögat. Här är en idé: Är du ensam kanske du inte i första hand ska försöka bota din egen ensamhet, utan i stället försöka lindra någon annans. Känner du någon som är ensammare än du? En mamma eller pappa, en farmor eller morfar, en virrig gammelfaster eller någon bortglömd gudmor, ensam i sin lägenhet eller på ett äldreboende? En granne vars enda sällskap är katten? En Facebookvän som tycks hungra efter gemenskap?
Du kan räcka ut en hand och göra någon annan mindre ensam. Nej, det kan inte jämföras med att vara omgiven av nära vänner eller att träffa och bli kär i sin själsfrände. Men det kan hjälpa mot den ensamhet som i tystnaden vrålar in i din hjärna att du inget betyder, att det inte spelar någon roll om du lever eller är död. För det spelar roll, du spelar roll.
Läs också:
Tragedin visar att alla barn är lika mycket värda
Vår självgodhet gör att Sverige tappar inflytande i EU, menar journalisten Ylva Nilsson i programmet Ledarsnack (nedan). Programledare: Patrik Kronqvist.