Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Susanna Birgersson

Det är visst rätt att ställa krav på ”utsatta” föräldrar

Kraven haglar på socialtjänst, skola och polis: grip in, utred och förebygg ungdomskriminaliteten. Men var är föräldraansvaret?Foto: TT NYHETSBYRÅN

Var är föräldrarna? Nej sucka inte, jag menar allvar: Var är föräldrarna i debatten om ungdomsbrottsligheten?

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Senast jag undrade var i onsdags, när jag tittade på SVT:s nya debattprogram ”Sverige möts”. Kraven haglade som vanligt över politiker och socialtjänst och skola och medier och polis: gör si, gör så, betala, reformera, respektera, utred, omhänderta, undervisa, straffa, vårda, satsa, lös och så vidare. 

Var fanns kraven på föräldrarna: att se älska, uppfostra, vägleda, kontrollera och så vidare?

Nej. Pratar vi om föräldrar i den här kontexten är de antingen maktlösa eller själva upphov till problemet: kanske kriminella, missbrukare, trasiga, traumatiserade eller hedersanfrätta, vad vet jag, det antyds bara. L-ledaren Nyamko Sabuni förklarade att många kriminella ungdomar skulle behöva flyttas från sin hemmiljö. Och det stämmer säkert. Men det är inte svar på min fråga som, lite annorlunda formulerad, lyder: Varför ser vi inte ungdomskriminaliteten i första hand som ett gigantiskt föräldramisslyckande?

”Utsatta” - och lyckade - föräldrar

Härförleden intervjuades en ung dansk-turkisk man i dansk tv. Han fick frågan varför just han, trots att han hade växt upp i ett belastat utanförskapsområde, inte hade lockats in på den kriminella banan. Han skrattade till och förklarade sedan att det berodde på att hans pappa alltid hade sett till att han skötte sig, studerade och inte umgicks med kriminella kamrater.

Säkert finns det tusentals sådana berättelser i Sverige också, om ungdomar som tack vare sina föräldrars krav och omsorger lyckats hålla sig på vägen, trots djupa diken på båda sidor. 

Men om föräldrar kan lyckas, om de kan förmå sina barn att sköta sig i skolan, att tänka på sin framtid, att avhålla sig från bus och vad som är värre – så kan de också misslyckas.

Men vi vet inte ens hur vi ska prata om det.

Vi har ju avskaffat föräldraauktoriteten som plikt och ideal. På sin höjd ska man som förälder hjälpa sitt redan kompetenta barn att ställa sig i rätt skolkö och därutöver hitta rätt bland utbudet av identiteter. 

Det kanske fungerar någotsånär i det välmående Medelklassverige där tillvaron ändå är vadderad. 

Men hur ska barn och unga i hårdare miljöer klara sig om de inte har starka och goda föräldragestalter att luta sig mot?

Rehabilitera föräldraansvaret

Vi måste rehabilitera synen på föräldraauktoritet och börja förvänta oss att föräldrar tar ansvar för att deras barn inte skadar andra. Det är faktiskt en skyldighet enligt föräldrabalken. Det kan vi prata om. 

Vi kan prata om hur man skapar incitament. Vi kan framhålla goda exempel. Vi kan prata om att det borde vara obligatoriskt att som nyanländ förälder gå en kurs i hur man uppfostrar barn till pålitliga samhällsmedborgare – inte kuvade klanmedlemmar. 

Där skulle det inskärpas att den förälder som inte lär sig språket och inte förstår hur det svenska samhället är uppbyggt, kommer inte kunna styra sina tonårspojkar. 

Vi kan prata om att bidrag av olika slag borde vara mer beroende av om man lär sig svenska ordentligt. Vi kan kartlägga och öppet diskutera synen på föräldraskap i olika etniska, socioekonomiska och kulturella segment av befolkningen.

Inget av detta kommer att lösa den akuta situation vi befinner oss i. Men om vi inte börjar trycka på den allra största varbölden, kommer inget någonsin bli så värst mycket bättre heller.