Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Susanna Birgersson

Det är mer synd om barnen än om mammorna

Det är ett ständigt tjat om de vedermödor som drabbar världens kanske mest privilegierade mammor, skriver Susanna Birgersson.

I den nyutkomna boken ”Dålig mamma eller superkvinna?” berättar en rad framgångsrika kvinnor om hur de kritiseras för att ha satt karriär framför moderskap.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När Dagens Nyheter i veckan (5/12) refererade och återgav utdrag ur boken var narrativet förutsägbart.

Man förväntas bli imponerad av toppolitiker som hoppar ur amningsfåtöljen och joggar in i tv-studion. Man förväntas anse att Anna Kinberg Batras dåliga mammasamvete självklart beror på nedriga kommentarer från omgivningen. Och man förväntas tycka att det är förfärligt att kvinnor kan vara så illojala att de kritiserar andra kvinnor. ”Kvinnor ska ju stötta andra kvinnor, det ser jag som en samhällelig uppgift, att lyfta och stärka kvinnor”, säger Annie Lööf.

Synd om kvinnorna?

Å nej. Jag ser det som en samhällelig uppgift att kritisera och klanka ner på precis vem jag vill, alldeles oavsett kön. Och jag finner det bedrövligt med detta evinnerliga vuxenfokus. Det dominerande perspektivet i den offentliga debatten om föräldraskap är att det är synd om svenska kvinnor. Kvinnor som inte har jämställda män, kvinnor som inte har män, kvinnor som har kvinnor men antas ha män, kvinnor som har dåligt samvete, kvinnor som halkar efter i lön, kvinnor som känner sig otillräckliga. Allra mest synd är det tydligen om kvinnor som kritiseras av andra kvinnor.

Och visst, de höga sjuktalen tyder på någon form av systemfel – eller orimliga förväntningar på vad kvinnor ska hinna med under just småbarnsåren. Men en annan som det också är synd om är Jonathan. Han är 14 månader. Tyst och snäll sitter han på golvet och leker. Pedagogerna pratar helst med varandra men rycker ut när barnen bråkar, gråter eller behöver hjälp på toaletten. Jonathan behöver ingen hjälp och han skriker inte. Minuterna går och blir till timmar. Ingen vuxen ser Jonathan, ingen interagerar med honom, inte förrän han ska ha mat eller ny blöja.

Det berättar Ole Henrik Hansen som är forskare i pedagogik. För några år sedan reste han runt och gjorde observationer i danska ”vuggestuer”, alltså förskolor för barn under två år. Han mätte och räknade och det höll på att ta knäcken på honom. För han såg samma sak på institution efter institution: små barn som lämnas åt sig själva, anpassar sig och lär sig stänga ner sina känslor.

Stora barngrupper

Från att ha tillbringat dagarna med en mer eller mindre ständigt närvarande förälder kastas barnet ut i en emotionellt karg tillvaro där det helt plötsligt är glest mellan stunderna av koncentrerad kärleksfull vuxenkontakt. I Danmark sker detta runt ett års ålder, inte sällan tidigare, i Sverige vanligtvis några månader senare. Ibland har föräldrarna inget val, ibland lyckas de pussla ihop vardagen med far- och morföräldrar så att barnen slipper alltför långa förskoledagar. Och givetvis finns det undantag, bra förskolor med fulltalig och kärleksfull personal, där omsorgen faktiskt motsvarar barnens behov. Men man kan tryggt konstatera att det ofta är precis tvärtom. Brist på personal och brist på engagemang, stora barngrupper och hög ljudnivå präglar vardagen för väldigt många, väldigt små barn.

Men i stället för att prata om detta, i stället för att ta reda på effekterna och utmana de politiska paradigmen, tjatar vi om de outsägliga vedermödor som drabbar världens kanske allra mest privilegierade mammor. Snälla, väck mig.

 

Läs också:

Att förminska problemen gynnar bara populister 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!