Susanna Birgersson
Nästa val kommer att bli en folkomröstning om Danmark: Ska Sverige införa en lika strikt migrationspolitik som grannlandet och skaffa sig en lika hård kriminalpolitik. Moderaterna och Kristdemokraterna vill – och Sverigedemokraterna förstås – resten inte. Den träffsäkra analysen gjorde Expressens Viktor Barth-Kron nyligen.
Han förutspådde också att Socialdemokraterna i valet därefter kommer att ha följt sina danska partikamrater och själva anamma den strama invandringspolitik som är en förutsättning för välfärdsstaten. Men då, år 2026, kommer valet inte längre att vara en folkomröstning om Danmark, för då är Sverige redan Danmark.
Jag har bara en liten invändning mot Barth-Krons slutsatser, och det är att Sverige aldrig kommer att bli som Danmark. Det är för sent.
I snart tjugo år har dansk politik hanterat frågorna om migration, integration och brottsbekämpning. Sedan 2001 har migrationspolitiken steg för steg stramats åt. Uppehållstillstånden har blivit allt kortare, medborgarskapet alltmer otillgängligt, bidragen allt lägre. Anhöriginvandringen har minimerats, liksom arbetskraftsinvandringen, medan repatrieringsstöden blivit allt saftigare.
Allt fler har helt enkelt insett att integrationspolitik har begränsad effekt. Trots en dansk litteraturkanon, trots allt tal om ”danske verdier”, trots massvis med sociala initiativ och rikligt med utbildningserbjudanden, trots krav och trots ekonomiska incitament är förankringen på arbetsmarknaden fortfarande svag bland danskar med rötter i icke-västliga länder. Samtidigt frodas parallellsamhällena.
Därför råder numera blocköverskridande enighet om att det skydd som Danmark erbjuder flyktingar ska vara tillfälligt. Och därför är nettoinvandringen numera historiskt låg.
Redan på 00-talet handlade mycket av den danska debatten om gängkriminalitet. Häromveckan jublade många svenskar när tingsrätten i Glostrup tryckte till fyra grovt kriminella gängmedlemmar från Sverige. Men det kunde ske tack vare danskarnas mångåriga arbete med att pröva, utvärdera, slipa och komplettera sina politiska och polisiära verktyg.
Då kommer Danmark att framstå som ett fredligt och tolerant litet Matadorland.
Drastiska åtgärder har också vidtagits för att motarbeta den etniskt präglade bostadssegregation som är själva förutsättningen för nyrekrytering till gängen.
Den organiserade brottsligheten i Danmark är inte utrotad, men den är under kontroll, någotsånär i alla fall.
Sverige ligger oerhört långt efter. De gängkriminella skrattar åt det svenska rättsväsendets försiktiga påföljder och polisen förutspår en skrämmande eskalering. Ändå pratar vi fortfarande om en ”misslyckad integrationspolitik” – som om det faktiskt skulle finnas en integrationspolitik som hade kunnat hantera den stora invandring som Sverige haft de senaste decennierna. Och fortfarande – ja, fortfarande – har de partier som vill ha en större invandring veto i migrationspolitiken.
Om detta får fortgå bara ett litet tag till kommer de som räds att Sverige ska bli som Danmark, innan 20-talet är slut bitterligen önska att Sverige verkligen hade blivit som Danmark.
För när allt fler områden har förpestats av det gängkriminella våldet och de oskyldiga offren räknas i hundratal kommer också efterfrågan på hårdför, högerradikal politik att växa.
Då kommer Danmark att framstå som ett fredligt och tolerant litet Matadorland.