Susanna Birgersson
Jag har förstått att det finns väldigt många kvinnor som är väldigt trötta på att vara familjens projektledare. De sägs vara förskräckligt frustrerande att vara den enda som har koll på allt som rör barnen, deras kläder, deras aktiviteter, deras utvecklingssamtal, presenterna till förskolepedagogerna, tandläkarbesök och vaccinationstider.
Han - för det är nästan alltid en han som är syndaren - borde minsann också på eget initiativ kunna köpa nya fingervantar när höstkylan börjar göra sig påmind, förresten helst några dagar innan, så att de ligger där och väntar när det blir dags, helst i en färg som inte skär sig mot jackan.
Gemma Hartley väcker debatt
Jag har förstått – men jag förstår inte. Är detta verkligen ett problem, på riktigt, för verkliga, moderna, intelligenta, kommunikationsförmögna människor? Ja. ”En börda i gasform”, kallade Andrev Walden projektledarrollen i en av sina formfulländade krönikor härförleden, medan DN:s ledarskribenter Erik Helmerson och Lisa Magnusson båda har kritiserat den kvinnoroll som beskrivs i en nyutkommen bok av pedantprojektledaren Gemma Hartley.
Det tycks vara oerhört komplicerat det här med arbetsfördelning och människors känslor inför sina sysslor. På sociala medier såväl som i bekantskapskretsen, överallt jäser missnöjet, och missnöjet över missnöjet.
Låt mig gissa: det är jämställdhetsfanatismen som ställer till det för er. Att man ska dela lika på allt är det mest frustrationsalstrande ideal man kan tänka sig. Varför skulle två vuxna personer lägga tid och tankemöda på att ha koll på när det är dags att köpa nya gummistövlar och att de ska vara i storlek 30? Varför skulle två normalbegåvade individer behöva veta exakt när bilen ska servas, tillsammans hålla koll på räkningarnas sista betalningsdatum, och tillsammans veta när soptunnorna ska dras ut för tömning? Det är vad jag kallar dubbelarbete.
Om man inte är fullständigt synkroniserade i tanke och känsla, ambitionsnivå och fallenhet, så ska man inte dela, man ska dela upp. Syftet borde vara att båda föräldrarna ska ha ungefär lika mycket - eller lite - tid för egna intressen, vänner, tidningsläsning eller träning, men inte att man ska göra exakt samma saker, exakt samtidigt, på exakt samma sätt.
Den som ammar på natten ska givetvis få stiga upp på morgonen till nybryggt kaffe och framdukad frukost; det verkar rimligare än att den icke-ammande föräldern i jämställdhetens namn ska gå upp mitt i natten och värma mjölkersättning. Den som jobbar mer under en längre period kanske tar färre förskolehämtningar, men kompenserar givetvis för partnerns uteblivna pensionsinbetalningar. Den som går på föräldramöte får en extra utekväll med bästa vännen.
Delegera hela ansvarsområden
Den som är bäst på att planera äger rätten att delegera. Känns det ensamt på projektledarpositionen? Delegera hela ansvarsområden. Planering av veckomeny och storhandling, varsågod!
Hur kan det vara så svårt? Om Sylvia Plath klagat på att Ted Hughes inte hjälpte till med barnen så att hon kunde få tid för sitt skrivande, om Alma Mahler utgjutit sig över att hennes man Gustav hindrade henne från att komponera, då hade jag förstått.
Men 2000-talsmänniskor med uttalade jämställdhetsambitioner borde klara detta. Att ni ändå är irriterade på varandra och vardagen och barnen och jobbet och er själva – ja, det hör liksom till, sånt är livet, tillvaron ihop med andra människor.